förstnämnda yttrandet, som tillhör samma språkbruk hvarigenom man och hustru förklaras vara ett, alldele icke bevisar den talandes öfvertygelse att vara Gud, ä klart redan deraf, att han kort efteråt beder, att äfver lärjungarna måtte på samma sätt blifva ett med honon och Fadren (jämför Henrik Schartaus Offentliga Förhö p. 464, frågan 15), samt af Pauli ungefär lika kraftig betygande af sin enhet med Christus, hvilken han lik väl så bestämdt visste sig vara vida underordnad: Ja; lefver, dock icke nu jag, utan Christus lefver i mig Med afseende på de bägge sednare utlåtelserna må de tillåtas mig att fråga tillbaka: har ej långt före Chri stus redan Plato uttalat den läran, att människan för sin jordiska födelse lefvat ett skönare lit hos Gud i vä sendernas eviga verld, och trots en sådan åsigt likvä icke hållit hvarken sig sjelf eller andra människo för Gudar? Eller skulle en så irrig slutföljd väl kunna undvikas af Plato, men icke af Jesus, endast derföre att den för båda gemensamma satsen hade hos Plat blifvit vunnen på speculativ väg, hos Jesus åter lång omedelbarare genom den väckelse hans stora aude motta git af hans folks upphöjda religiösa skrifter och Johan nes döparens predikan? Hvycw e uviattugad att påstå nå gonting för Jesus så nedsättande, då klara bevis fö motsatsen föreligga? Emellertid utgör detta Jesu djup: och säkra medvetande, att människan till sitt väsende (sin ande, sitt sanna jag) är icke ett hittebarn af ti. den, utan Guds af evighet födda sen och hos honon i besittning af en oförgänglig härlighet, så litet någon. ting för Christendomen tilltälligt eller oväsendtligt, at deri tvärtom ligger hela Christendomens innersta kärna och den tbeoretiska grundtanke, ur hvars närmare utveckling allt dess öfriga ursprungliga och sanna inne håll följdriktigt framgår. En sådan formlig utveckling ekulle likväl på den tiden varit vida svårare att åstad komma än nu, och låg öfverhufvud icke i Jesu afsigt; ty hvad han ville var hvarken vetenskap eller en blott töj några få tillgänglig religion, utan en verldsreligion; der före yrkade han icke med Plato på vetande, utan nöjde sig med att söka uppväcka tro. Deratf den slående mot satsen mellan Platos bekännelse i Timiwus: det är svåri att finna verldens fader, och har man funnit honom, så är det dock omöjligt att uppenbara honom för alla samt Jesu bud till lärjungarna: Går fördenskull ut och lärer allt folk och döper dem i namn at Fadren (d. ä den sanne Guden), Sonen (d. ä. den sanna, i och fö. Guds ande evigt närvarande fullkomliga människan) ock den; heliga Anda (d. ä. den sanna religionen eller der i människans eget medvetande lefvaudevordna förnim: melsen at Gud såsom heunes evige Fader, eller — hvac som är det samma — hennes igenkännande at sig sjel åsom Guds evige son). Orsaken, hvarföre benämninger Guds son i Skriften alldeles företrädesvis eller bardt nära uteslutande tillämpas på Jesus allena, ligger helt enkelt deruti, att ingen mer än han då ännu mottagit den helige andens vittnesbörd om eller uppvaknat till lefvande medvetande af sitt gudomliga barnaskap, och så länge detta fortfor kunde benämningen icke med rätta brukas om någon annan, eftersom alla öfriga människoi endast till möjligheten (potentielt), men icke ännu i verkligheten (aktuelt) voro Guds söner. Att detta likväl icke alltid borde eller skulle blifva förhållandet, antyder Jesus sjelf, då hau säger. att de gerningar, som innehöllo det yttre vittnesbördet om hans egen rätt att kallas Guds son, de samma skulle ock i en framtid hans efterföljare göra, ja! till och med göra större än dessa — en anmärkning, hvarigenom tillika är af Christendomens högsta auktoritet förklaradt, att äfven underverken på intet sätt rycka Jesus utom eller uppöfver den allmänna mänskliga kretsen. N. W. Ljungberg.