räddning, endast väntade döden såsom en barmhertig förlossning från hans lidanden. Under denna långa tid som han lefde der utan något skydd mot väder eller vind hade hans skägg samt hår och naglar växt på ett törtfärligt sätt och han liknade till sitt utseende mera ett djur än en menniska. — Mot slutet af tredje året ötverraskades Serrano genom att påträffa en man, som lidit skeppsbrott under natten, på sin ö. Begge bletvo nästan lika förvånade öfver hvarandra. Serrano trodde att djefvulen i menniskogestalt hade kommit för aw fresta honom, och den andre åter trodde sig påträtfa något ohyggligt vidunder. De sprungo begge undan for hvarundra, och Serrano ropade: Jesus, Jesus, bjelp mig. Då den andra hörde detta, repade han mod, och genom att uppläsa sitt Credo lyckades han ätven att öfvertyga Serrano om alt han var en menniska och kristen. Derpå kommo de öfverens om att hjelpa hvarandra vid bevakandet af elden samt insamlandet al det bränsle, som hafvet dret till stranden. Så letde de i någon tid, men snart uppstod en hättig oenighet dem emellan, emedan den eue beskyllt den andre för lättja, och denna oemgbet ledde ull ett slagsmal, hvarefter de skide sig från hvarandra och letde hvar för sig. Etter kort tid atkylde dock behotvet deras tiendskap och vrede och de beslöto äter aut letva tillsammans. Så tillbragte de fyra år, under hvilken tid de sågo många fartyg segla törbi. Intet af dem var dock barmhertig,t eller nyfiket nog for att låta locka sig al deras rok. Slutligen varsebletf dock ett fartyg, som vågat sig närmare ön än vanligt, röken och utsände en båt för att upptaga de skeppsbrutna, hvilka de trodde vara påön. Däåmatroserna i båten fingo se dem, bletvo de dock så förskräckta att de ville ro tillbaka. Men de begge skeppsbrutna begynte att upplasa trosbekannelsen lör att de icke skulie tro dem vara onda andar, och då vände matroserna om. At dem fördes de till det nära liggande tartyget och der våckte de den största förvåning bäde genom sin berättelse. och sitt utseende. Serrano sjelf hade sedan återvändt tili Spanien, men hans kamrat dog under resan. Sådan är den första berättelse, den må nu sedan vara sann eller falsk, som man kan anse såsem ursprunget till de många Robinson-historier, som sedan berättats i verlden. Att De Foe kände den är troligt; men hans förtjenst blir dock ständigt, atti denna nakna ram hafva inlagdt alla de händelser och de karaktersdrag, som göra att vi känna Robin son och hans ö nästan lika väl som om vi sjelfva varit hans följeslagare.