BR en goda rätt så väl att hembjuda sina artiklar åt hvilker tidningsredaktion ban finner för godt, som ock att efte behag uföreskrifva vilkoren för hembjudandet. Hvad sjelfva genmälet beträffar, så bemöter H. T detta på ett sätt, som är i hög grad egnadt att uppdag: hennes inre hållningslöshet. Bragt i trängsel af min; argumenter tillstår hon nu först och främst, att de emo mig åberopade speciela anteckningarna efter orden lydelse icke voro — hvad bvarje rättrogen läsare a H. T:s föregående artikel likväl måste i följd af sam manhanget anse otvifvelaktigt — gjorda på stället, utar först efter hemkomsten, vu omstandighet, hvarigenon de naturligen icke längre dugde att i sådan egenskaj åberopas. För det andra tillstår hon, att dessa henne hemmagjorda anteckningar icke rörde den enda omtvi stade punkten, huruvida hr Hedlund begaguat ordet förnuf eller tankeförmåga, utan blott mitt alldrig förnekade yt rande att ingen motsägelse ägt rum mellan de af mi; och hr H. på stället uttalade åsigter, och märker e eller låtsar ej märka, att bon dymedelsto hjelpligen snär. jer sig samt endast atgifver ett nytt bevis på den im. moralitet, bvaröfver jag klagat. Hon hade neml. i N: 111 sagt, att hennes anteckningar just rörde ord, mo hvilka min protest var riktad, och då jag alldrig prote sterat mot mina åsigters öfverensstämmelse med de uttryck hvilka hr H. mundtligen begagnade, utan endast mo deras öfverensstämmelse med den förändrade lydelser af hans yttrande i tidningsreferatet, så tramgår vveder sägligen, att H. T. i n:o 111 velat hafva sina förment anteckningar betraktade såsom intyg för ingenting annat än sjelfva det omtvistade begagnandet af orden förnuf eller tankeförmåga, hvadan hennes motsatta förklaring i n:o 114 blott tjenar att beslå henne med oärlighet och tvetalan. Ändtligen tillstår H. T. för det tredje, at det äger sin riktighet så väl att det af hr H. unde diskussionen begagnade vrdet var förnuft, som at ; dettas ställe sedermera (till undvikande at vidare miss förstånd och vidlyftiga diskussioner!) uti referatet tidningen begagnades ordet tankeförmåga. Nå väl! Näj hon således sent omsider nödgats erkänna sanningen aj allt hvad jag genom mitt beriktigande åsyftade att fc erkändt, hvaraf härrörde då till en början motstånde och gensägelsen? Eller finnes härför någon annan för klaringsgrund än ett beklagansvärdt moraliskt lyte! Lusten att snäsa hade ju eljest kunnat tillfredställa: för långt bättre köp än med påtaglig förvridning af san: ningen, t. ex. genom att straxt efter mitt beriktigande anbringa den nu först på sistone framdragna piken, at en pretenderad filosof borde kunnat höja sig öfver ord rytteriets ståndpunkt, då genast från början hr Hi Smening var ganska tydlig och ingen annan, än der i tidningen utvecklade, hvars öfverensstämmelse elle strid med den pretenderade filosofens åsigter tillikt hade kunnat förklaras för en sak, den der för hr H vore omätligt likgiltig. Handelstidningens förvillande sätt att framställa fakts förblifver sig emellertid likt äfven efter de gjorda bekännelserna i n:o 114 och är särdeles Fhärkligt i följande lilla stycke, hvilket nödvändigt måste fattas oriktigt af hvarje omisstänksam läsare, som icke i förväg känne! verkliga sakförhållandet, sådant detta framgår ur de aj mig tillagda parentheserna: Då (menas eftersom) hr L. anförde, att det inre vittnesbördets betydelse förringades deraf, att man här vore inne på ett område, hvilket vore af subjektiv vch dymedelst mycket osäker beskatfenhet, anmärktes af hr H. (näml. icke vid samma tillfälle, då hr L. anförde, utan först i följande dagens tidningsnummer!) — och detta var hutfvudsumman ai räsonemanget (derstädes, i tidningen) — att äfven tanke förmågan är beroende af individuela förhållanden, hvadar den i viss mån delar osäkerheten af det der inre vitt nesbördet. Såsom bevis härför åberopades (också törs i tidningen) de olika filosofiska systemerna. Vanställningen fortfar, då H. T. förmäler, att jag sedan H. T. gjort mig uppmärksam på den vådlig: konseqvensen af mina ord om de stridiga filosofiska systemerna, svänger mig undan dermed att jag säger mig hafva talat om en fulländad filosofi, hvilket dock — påstår H. T. — icke är händelsen. Den verklige schändelsen härvid är den, att jag alls icke fruktat föl H. T:s vådliga konseqvenser eller eftersträfvat hennes approbation för mina satser, utan endast velat gifva tän. kande läsare ett litet prof på Handelstidningens logiska tygellöshet, och vid sådant förhållande måste ju genmälets ord: af premissen, att någon fulländad filosofi icke kan finnas på jorden sluter H. T. ogeneradt, att der icke finnes någon filosofi alls nödvändigtvis afse icke någon min premiss, utan Handelstidningens egen. Också läser man i H. T. n:o 111: när hr lektorn ytterligare ganska riktigt förklarat att något fulländadt filosofiskt system icke kan, före dagarnas ända, åstadkommas, så har han helt enkelt uttalat den mening, att någon filosofi icke existerar före denna slutperiod. På hvilkens sida ligger nu svängningen? Månne på min, som i hela denna tvist för egen del hvarken brukat eller sagt mig hafva brukat uttrycket fulländad filosofi (om jag än naturligtvis vet, att en alltigenom verklig filosofi på samma gång är en fulländad), eller på H. T:s, som både sjelf ensam användt uttrycket och ena gången förmält det vara en riktig förklaring af mina ord, men den andra gången en oriktig? H. T. gjorde tydligen klokast att icke besvära sig med vetenskapliga spörsmål eller gifva lektioner i konsten att bene distinguere, då det icke är henne lika oomtvistligt, som det klaraste axiom, att verklig filosofi är likabetydande med sann dito, och att sanningen omöjligen kan vara sjelfstridig eller mera än en, af hvilka bägge satser nödvändigtvis följer hvad jag anmärkt, näml. att så långt stridigheten räcker mellan historiskt gifna filosofiska systemer, så långt kan sanningen (eller, som är det samma, verklig filosofi) icke vara förhanden mera än på sin höjd uti ett i sender bland de sinsemellan stridiga (i vissa punkter kan t. ex. blott det pretenderade systemet A och de med detta härutinnan samstämmiga, 1 andra åter möjligen det motsatta B jämte dess samslägtingar vara verklig filosofi o. 8. v.) a Bilden af det oblandade guldet hade bort kunna göra saken klar äfven för H. T.; men då hon efter sin omsvängning ifrån fulländad till verklig filosofi numera häldre vill hålla sig till verkligt guld än till oblandadt (ehuru bäggedera äro i sig samma sak, enär endast det oblandade guldet i guldmalmen, men icke de främmande tillsatserna äro verkligt guld), så kunna vi äfven dermed stå henne till tjenst; dock blir hennes slutkonst ty värr! icke i någon mån förbättrad genom följande nya expression: om jordens hela massa icke utgöres af idel verkligt guld, så innehåller 2 Co ot Ina kh , Aa