Han tycker, det är hennes mor han hör, som är i Guds paradis, Han tänker på makans stilla graf på sitt egna allvarliga vis; Med sin grofva hand han torkar en tår — och instämmer i lof och pris. Arbete — glädje — saknad! Se der hvad lifvet åt honom ger! Hvar morgon ett verk han börjar på nytt, och qvällen det slutadt ser, Och nattens hvila han har förtjent, då han lägger sitt hufvud ner. — Haf tack, haf tack, du redlige vän, för den läxa, du mig lär: Så skall på lifvets glödande härd vårt öde formas; det är På dess hårda städ hvarje eldig bedrift, hvar tanke gestaltas plär!