Men den fråga, som de ofvannämnde författarne ställt för sig, går vidare och omfattar kyrkan. Hvilka satser skall kyrkan uppställa för att erbjuda vår tids menniskor en trosbekännelse efter deras samvete, för att samla dem omkring sig till en sann menighet? Wilson, den af dem som behandlat denna fråga, söker också att besvara den. Efter hans mening är icke något fullständigt nationalt lif möjligt utan en nationalkyrka; men en kyrka, som eftersträfvar en sådan ställning måste vara behjelplig vid nationens hela andliga utveckling. Den måste vara vid nog för att icke föranleda sekter. Den måste vara fri, icke blott i sina former, bvilka icke kunna vara presterliga såsom hitintills, men också i sina läror, hvilka icke få stå i strid med århundradets anda i allmänhet. Den måste använda den heliga skrilt efter andan och icke efter bokstafven. Man kommer sålunda här tillbaka till utgångspunkten. Det är sjeltva protestantismens princip, som frågan gäller. Och detta förutsåg Arnold redan 1835, äfvensom at hvilken utomordentlig betydelse denna fråga skulle vara. Han kallade den en förtärlig fråga, som förstörande skall gripa in i alla hittills antagna föreställningar och gifva dem en sådan stöt, att man icke har sett dess like sedan tron på påfvens otelbarhet skakades; men krisen måste inträda och i trots af de svagas fruktan och fanatikernas rop skall den leda till att ställa den kristliga sanningen på en fastare grund. Efter att hafva sökt visa att ifall någon utveckling i kristendomen skall kunna ega rum, sådant måste ske genom protestantismen och icke genom katolicismen, heter det i den uppsats vi följa: För resten får man icke glömma att det, som i närvarande ögonblick. är skakadt samt vaklande inom protestantismen, icke så mycket är tron på bibeln, som den vidskepliga tron på bibeln, icke skriften såsom kristendomens historiska dokument, men skriften såsom ofelbar auktoritet, icke de heliga böckerna såsom källan till stora tankar och upphöjda handlingar, utan dessa böckor betraktade såsom absolut regel för hvad man skall tänka och göra. Man ser derföre, att om den rörelse, som är uppkommen inom protestantismen, är en allvarlig kris, så finnes dock kanske hopp om en lycklig lösning. Det finnes ovedersägligen grund till bekymmer ; ty när oraklerna plötsligt tiga, så uppkommer en stor tystnad i; verlden. Man kan icke heller dölja för sig, att jemte textens ofelbarhet äfven mycket annat skall försvinna. Och dock skulle det vara möjligt, att de protestantiska vanorna utan att krossas kunde undergå en modifikation, ifall det icke bakom de nuvarande frågorna hastigt skulle uppstå nya. — Hvarför skola vi icke uttala det? Det som verkligen är i fara är icke protestantismen, utan sjelfva kristendomen, sjeltva religionen. — Artikelförfattaren går derefter ofver till att uttala huru, enligt hans förmenande, en sådan utbildning af kristendomen skulle komma att forvandla den till en kristlig rationalism, om hvilken han sätter ifråga om det ens mera är en religion. Skall kristendomen säger han, sedan den bhfvit gjord genomskinlig for förståndet och afpassad etter fornuft och samvete, kunna bibehålla en stor dygd? Skall den icke då likna deismen samt åttöljas af dess magerhet och ofruktbarhet? Månne icke den makt, som den religiösa tron utötvar, lika mycket härrör från de dogmatiska formlerna och de ofvernaturliga berättelserna, som från det egentligen religiösa innehållet? Är det icke ständigt litet vidskeplighet i den sanna fromheten, och kan den undvara den populära metafysik och den glänsande mythologi, som man vill borttaga? Äro icke de beståndsdelar, som man vill bortskilja från religionen, den legering, utan hvilken den ädla metallen är oduglig att handteras i det dagliga litvet? — Och när slutligen kritiken har omstörtat allt öfvernaturligt såsom onyttigt och alla dogmer såsom onyttiga, när åj den ena sidan individens subjektiva religiositet och å den andra en skarp förnuftskritik har genomträngt och omformat tron, när det icke längre finnes någon auktoritet utom hvars och ens samvete; kort sagdt, när menniskan, efter att hafva sönderrifvit alla slöjor och genomträngt alla mystnrier, står ansigte