och tycktes vara rof för den djupaste förtviflan Charles stod häpen upprätt framför sin vän ocl frågade sig sjelf, om han skulle tro på de ord han nyss hört, samt sökte göra sig reda för hva som föregick inom Rennevilles själ. Alltsedan gårdagen hade vicomten verkliger mycket förändrats. Tillsdess hade han med lugi panna mött den mot honom riktade anklagelsen Han och markisen hade vägrat svara på gjord: frågor. Säkra om sin oskuld, trodde de att ankla. gelsen skulle falla af sig sjelf, och de hade an sett sig skola förneka sin personliga värdighet om de nedläte sig till att bestrida anklagelsen. Men dagen förut, eller lördagen, hade hvar dera utaf dem kallats inför sin domare och sär skildt ransakats. Markis dIHerbois hade förs förts tillbaka till fängelset. En half timme der. efter hade vicomten i sin ordning kommit till. baka. Det var då sent på aftonen och det dju: paste mörker rådde i fängelset, så att Charles icke kunnat märka den förfärande förändring som förvred hans kamrats ansigte. Några ord hade likväl vexlats emellan dem; men vicomten inneslöt sig i fullkomlig tystnad. DHerbois trodde sig böra låta sin vän öfverlemna sig åt den häftiga sorg, för hvilken han tycktes vara offer, och afhöll sig, i tanka att det