—— EX ———————————— NR nro välja representanter. Ett sådant ögonblick har nyligen äfven inträffat derstädes, i dei neapolitanarne forsta gången den 25 Apri utöfvade den dem numera tillkommande rät tigheten att såsom jurymän deltaga i sitt lands lagskipning. Jag vill beskrifva för er säger Times korrespondent från Neapel, den första process, vid hvilken denna stads fria medborgare sutto till doms öfver en neapolitanare. — Först måste jag dock omnämna, att juryns bildning härstädes sker sålunda, att bland de valbara månatligen genom lottdragning utses 50 personer, som utgöra en stående jury; från dessa bestämmas vid hvarje förekommande fall genom lott 12 stycken till verkligen fungerande jurymän, och detta antal förökas ännu med två supplemäntära personer. Att sju af dessa skola vara ense, är nödvändigt för ett utlåtande. För närvarande är processen med jury inskränkt till rättegång mot pressförbrytelser, men från d. 1 Juli är det bestämdt, att den skall komma att användas vid alla kriminalprocesser, ehuru det är troligt att denna bestämning icke skall träda i kraft förrän i November. — Efter denna inledning vill jag öfvergå till beskritning af sjelfva scenen. Domsalen rundtomkring domarenes säten var uppfylld aft folk, samt likaledes gallerierna, och det var ett ganska utvaldt auditorium. Juryn hade genom lottning blifvit bestämd i ett annat rum af byggnaden. Ropen Hattarne af och Tystnad tillkännagaf presidentens, en annan domares samt den allmänna åklagarens inträde. Sedan jurymännens namn blifvit uppropade, togo de sina platser, sju på hvardera sidan af presidenten och hvar och en hade för sig ett tryckt papper, som förklarade hans åliggandes pligter och skyldigheter. Detta var en stor motsats till hvad som tilldragit sig i dessa domsalar under den sistförflutna tidrymden af 12 år eller mera. Det har varit min lycka eller olycka att hafva varit närvarande vid alla de stora polititiska processer som egt rum under denna olyckliga period, men det var omöjligt att nu kunna upptäcka ett enda af de drag,som då utmärkte rättvisans förvaltning i Neapel. Förut hade jag sett domsalen uppfylld af soldater och poliser, hvilka uppfört sig såsom man kan vänta sig, att en brutal styrelses usla handtlangare skola uppfora sig. Man hade behandlat de anklagade, såsom om de varit de gemenaste brottslingar på jorden, och den allmänna åklagaren hade utöfvat sin makt både mot de anklagade och mot advokaterna med all en slafväktares vildhet. Nu såg jag ingen enda soldat i hela domsolen utom tvenne karabinierer, hvilka voro bland åhörarne. Både presidenten och den allmänna åklagaren behandlade de anklagade med den humanitet, som förutsätter oskuld ända tills motsatsen är bevisad, och ordningen i domsalen skulle hafva gjort heder åt en engelsk domstol. Den allmänna åklagaren var signor Francesca. Han var en af advokaterna för de anklagade i Cagliarisaken, som afgjordes i Saterno. Jag gjorde hans bekantskap vid detta tillfälle och jag skall a!drig förglömma och kan aldrig nog prisa det stora moraliska mod och den fullkomliga hänsynslöshet för sig sjelf, som han ådagalade vid detta tillfälle. Både hotad och chikanerad af domarene, höll han