Iotel Niorres). Berättelse från första franska Revolutionen. (Öfversättning). — Er far, fortfor han, känner min förmögenhet, hvaraf största delen, som förut varit placerad i kolonierna, nyligen blifvit genom honom realiserad. Jag hyser för honom den aktning han förtjenar, och jag skulle heldre vändt mig till honom, jag medger det, än till er, om ej den tjenst, jag bar att bedja er om, isynnerhet gällde framtiden. Er far är öfver 60 år, hans helsa är dålig, och det kan mycket väl hända, att han blott öfverlefver mig en kort tid, om ens hanöfverlefver mig, då ni deremot, som ännu icke upp nått tjugo år, har ännu lång tid att hoppas. Ni är ännu mycket ung, kanske för ung, det är möjligt; men efter hvad jag hört sägas, är ert omdöme, som tidigt mognat, och den kännedom ni visat i lagfarenhet, mig en tillräcklig borgen för att jag icke förgäfves tagit detta steg. Jag gaf markisen tecken, att jag var hogad att höra honom. — Gif mig, sade han, ert hedersord på att ) Forts. från N:o 1—68, 70—108.