Den första juryprocessen i Neapel Öfvergången från slafveri till frihet ske; sällan för ett folk utan slitningar och orolig heter. Träldomens onda ande, som tvinga: att öfverge den kropp, i hvilken den engång tagit sitt säte, lemnar den icke utan att våld samt rifva och skaka dess lemmar. Af all: de europeiska länder, som på sista tiderne gått öfver till frihet från träldom, har säker! Neapel varit det, i hvars kropp slafveriets ande djupast sänkt sina klor. Öfvergången har der också varit åtföljd af de svåraste slitningarne. De gamla förhållandenas tjenare hafva missbrukat den nya friheten till uppgörandet af sammansvärjningar mot denna frihet, och denna frihets anhängare hafva ofta begagnat densamma till att gifva luft åt enskildt split. Men det är icke blott scener af våldsamheter och oro, som åtfölja öfvergången till ett fritt politiskt tillstånd från ett despotiskt. Det finnes äfven ögonblick, då den nya frihetens tjuskraft kommer folket att glömma alla de plågor, det har lidit under despotismens tid, och alla de smärtor, som sjelfva öfvergången också kostat. Äfven sådana ögonblich har Neapels sista historia icke varit berötvad. Ett sådant var det, då Neapels innevånare första gången utöfvade fria medborgares rätt att