le af drifvor fyllda gatorna samtlige vada fram ill sitt mål. Det glada lifvet lefver ändå i kälkbackarne, ungdomens årstid beherrskar sjelfva vintern och på de arrangerade slädpartierna, som man ofta får se 1la åstad utåt tullarne, värmer väl det glödgade vinet och kanske kärleken de annars frusna förhållandena. Men uppe i vindskuporna och i de små nästan öfversnöade träkojorna på malmarne, der är det icke roligt. Der bor fattigdomen och kölden tillsammans ; lättjan är sysselsättningen der, tanklösheten rådgifvaren och bränvinet trösten. Välgörenheten, som letar sig fram till dessa eländets nästen, kan med sin goda vilja dock uträtta så litet. När densamma med kunglig eller privat frikostighet samlar ved i sina stora magasin, för att i små mått utdelas till frysande medmenniskor, så bär den sig nästan dumt åt. Det går nemligen till så här: En gammal orkeslös gumma bort i Hornskroken t. ex., har blifvit en bland de lyckligt lottade, som på en bestämd dag får hemta ett halft mått ved på Blasieholmen, det stora utdelningsstället. Hon be: gifver sig af den långa vägen, får sin beskärda del aflagd, men hvarken förmår hon sjelf hemforsla gåfvan ej heller har hon råd att lega en åkare, som också kanske skulle kosta mer än lasset är värdt; alltså gör hon som andra och säljer sin ved till någon krögerska eller dylik entreprenant person. Hon slipper då allt besvär, får visserligen litet men kontant betalt och kan köpa sig ett skålp. kaffe, som är det förnämsta. Eller — ett sällskap, som gör godt i hemlighet, skänker åt de fattige här och der en sorts vexlar, för hvilka de kunna i hökarbodarne bekomma viktualier till ett värde af 3 rdr rmt. En fattig usling har fått en sådan vexel. Hvad han tänker smörja sig! han är villrådig om hvilka läckerheter han skall välja. Men — fatalt, han har ju hvarken ved eller gryta att laga till herrligheten med, han lefver på ungkarlsfot och säljer derför åt hökarn hela vexeln för kontant 1 rdr samt tar sig ett rus. Han tycker att det är mer både snille och smak deruti. De eländige! man kan ej begära att de skola vara omtänksamma och förståndiga. Gif dem, såsom äfven brukas, matpolletter, men sådana som icke kunna utbytas mot bränvin och som icke gälla mer än för innehafvaren, det är ett godt sätt; men äfven detta lyckas icke alltid, ty många vämjas snart vid den lösa maten och svålta hellre och skaffa sig en sup än att vara ordentliga matgäster på en spisinrättning. I de väl inrättade arbetshusen, med ett enyggt och varmt rum och ett litet kök för hvar liten familj, rymlig gård, frisk luft och billig hyra — icke trifvas de der. De ställa till oreda, slå ut fönster och dörrar och återvända till sina rucklen, der smutsen, fuktigheten och kölden också kunna få vara med, der hyreskostnaden är betydligare och der värden ofta kastar ut dem på gatar. Den nu föreslagna nya själavården, hoppas vi, skall