man vågat högt säga, moget att äfven i ant lig: afseende utträda ur pålvens herradön och mottaga evangeliets sanningar ur en ri nad protestantism. Piemontesarnes kall ? stort. I Fiume egde excesser rum d. 5 d: hvarföre Finme förklarats i belägvingstillstånc in massa af 5,000 personer hade samlat utanför rådhuset, som under rop af: ne med den hunden! ville tillkännagifva si vrede öfver en hr Pavletios val till en dc marebefattning. — Militären måste gripa i Rörelsen forttor hela natten. Något närmar ej kändt. Enligt de nya österrikiska riksrådssta tuterna, kommer riksrådet att bestå at 35 at landtdagarne efter kretsar och distrikte valda medlemmar i två kurier. Första kuri en består af de store fideikommissegarne, sam at framstående medlemmar ur kyrka, stat, ve tenskap och konst. NSamtlige medlemmarn at densamme utnämnas för litstid. Hela riks rådet skall förhandla om de ämnen, som enlig art. 2 al oktoberpatentet falla under område för dess verksamhet. Angående ämnen, hvilk: beröra allmänna lagar, som dock endast rör: de icke-ungerska tländerna, förhandlar riks rådet med uteslutands af de ungerska med lemmarne. — Från Pesth skrifves under d 15 Febr., att justitiekonferensen förorda den vid 1844 års landtdag beslutade straff kodex och äterinsältandet af 1848 års press lag med jurydomstolar. Såsom ytterst märkligt betecknas et yttrande af lord Johu Russell, då han skulle besvara en gjord interpellation om förhållan. det mellan Frankrike och kngland. Han för. klarade då visserligen, att Frankrike och England voro fullkomligt ense med hvarandra an. gående upprätthållandet at non-interventions: principen i Italien, men tillade betydelsefullt att England står i nära förbund med Kuro. pas andra stormakter, och att det, om nå gon fråga möjligen skulle framkastas, i hvil ken Frankrike har orätt, eller, litande på sir militäriska öfvervigt, handlar i inkräktningsanda, skulle ingå förbund med de andra makterna, för att bekämpa Frankrikes planer. Lord John Russell påpekade synbarligen med dessa ord möjligheten af en koalition mot Frankrike, ifall det skulle vilja roffa till sig något i Italien, Syrien, Schweiz, Rhenprovinserna eller Belgien. Man läser i Köln. Zeit. foljande ganska sällsamma berättelse om pressens makt, att lura sjeltva hela ryska polisen. Brefskrifvaren, hemma i Petersburg, såger: Hr v. Hertzens i London utkommande tidning Kolokol är ett slags domsbasun för de ryska förhållandena och mera framstående notabiliteter. Om något försiggår i Ryssland, som förtjenar en skarp kritik, kan man vara säker om, att det inom några veckor förefinnnes i denna tidskrift med nödig dosis af bitande anmärkningar. Skriften är visserligen förbjuden i Ryssland, men himlen vet, huru tidningens redaktion kan det oaktadt insmuggla den i landet. Den liberale kejsaren säges sjelf hålla skriften. Han får genom den reda på tusentals saker, hvilka säkerligen annars: aldrig skulle komma till hans öron. Man bar länge bråkat sitt hufvud med att kunna utfundera, huru hr v. Hertzen kan bli så noga underrättad om allt hvad som sker i Ryssland, oaktadt all brefkorrespondens är underkastad en noggrann kontroll; men förgäfves. För några veckor sedan tilldrog sig dock en händelse, som var alltför eclatant att icke föranleda till utomordentliga mått och steg. I ett nummer af Kolokol ha nemligen, säges det, offentliggjorts namnen på alla hemliga polisagenter hos ryska regeringen, icke allenast de, som drifva affären i liten skala såsom polisangifvare, utan åfven på de politiska spionerna at högre rang. Om dessa senare har hitulls rådt den största hemlighet och öfver dem tinnas blott tvenne listor, af hvilka kejsaren har den ena och den andra befinner sig hos furst Dolgorukow, som är chef för den ominösa tredje afdelningen af kejsarens hemliga kansli. När nu kejsaren får ull sin stora forvåning se denna förteckning i Kolokol, ser han sig nödsakad att tillfråga Dolgorukow om huru den kommit i Hertzens händer, Men furstens bestörtning var ej mindre än kejsarens öfverraskning. Han försäkrade sig naturligtvis ej kunna forklara det. Nu beslöts att skicka en person, som ansågs vara lämpig, till London, med uppdrag att med godo