Från Utlandet. Den 18:de februari öppnades det nya italienska parlamentet al sardinska konungen med ett trontal, hvari han sade sig hysa den såkra törboppningen, att den nu ändtligen vunna politiska enheten skulle förbli oförsvagad vid den nu skeende administrativa organisationen af riket. Konungen upprepade derJemte såsom förut, att Italien under alla förhällanden befunne sig i stor tacksamhetsskuld ull Frankrike och äfven vore förpligtigadt till tacksamhet mot England, hvars frisinnade regering och folk med varmt deltagande följt Italiens enhetssträfvanden. Konungen yttrade sig vidare äfven hoppas, att Tyskland skulle inse, det Italiens enhet icke gjorde något inträng på andra staters rätt och intressen; men anbeftallde dock ifriga rustningar, för att värna det nya ltaliens oberoende. När konungen slutat med en tillönskan åt parlamentet om framgång i dess blifvande arbeten, skallade ett enståmmigt och entusiastiskt rop af: Lefve Italiens konung! — Det är ock under sällsamma omständigheter detta parlament sammanträder, men äfven under lyckliga auspicier. Det gäller alt sammansmälta de så länge skiljda delarne af Italien och af dessa bilda en enhet, hvilken ger åt det hela styrka inom och aktning utom. Men dertill gäller det ätven, att uttala sig om hvilken väg Italen skall följa i afseende på Rom och Venetien. Hvarje Italiens vän hoppas, att den nya italienska representalionstörsamlingen skall genom förtroendevowum åt Cavour förklara sig helt och hållet hylla dennes politik; och utgången al hela rörelsen har visat, att italienska folket ej kan lägga sitt öde i bättre händer än hans. Det påstås, att lifliga underhandlingar pågå mellan Turin och Rom. Detta rykte vinner bekrättelse äfven at de forsäkringar, som med stor bestaåmdbet uttalas inom de diplomatiska kretsarne 1 Wien, att dagarne för fransmännens vidare qvarstannande i Rom äro snart räknade och att de snart skola aflägsna sig ur den eviga staden. Påtven skall likväl teke tänka på att lemna Vaticanen. Dessutom vill man der med bestamdhet veta, att Frankrike och Sardinien redan öfverenskommit med byarandra i frågan, och att Piemont bl. a. olvertagit garantien, att bevaka pålvens personliga säkerhet. På visst sätt i sammanhang härmed stå de val till adresskomiteen, som d. 13 febr. egde rum inom franska lagstiftande kåren. Förhandlingarne voro mycket lifliga och regeringens politik i Italien fann starkt understöd. Majoritelen uttalade såsom sin bestämda åsigt, alt påtven måtte ställas oberoende och säker; hans verldsliga makts bibehållande ansågs stå inom möjlighetens gränser, hvarför ock valen uttöllo i tförsonlig ande, bl. a. blef Rigaud vald, som på det bestämdaste uttalat sig för påfvens verldsliga makt. — Man skulle häraf kunna tro, att, då man nu känner kejsarens åsigt om denna makt, en ganska fast opposition skulle kunna uppstå, men det är ej så farligt som det låter, och lagstiftande kåren