ng sjunkit så djupt ned som leran blifvit a! interfrosten genomträngd och upplöst; smuten på vägen skulle vara lika djup som förut om också bottnen blifvit något fastare och man kan vid den ojemna sjunkningen, ingalunda vara säker på att vägen icke är än mera gropig och ojämn. Ar det nu gifvet, att sandlagret flyter på mudderleran, så står det fast, hvad forut blifvit yttradt, att man icke kan få en klarare föreställning om sandens värde såsom grundläggningsmaterial, än om man besinnar den på vattnet flytande isens stora bärighet. Jag menar icke de tjocka ismassor, som vid islossningen om våren landlösa simma på vattnet, till en del nedsänkta deri. Bärkraften är då vida mindre och beror väsendtligen derpå att isen är specifikt lättare än vattuet, ehuru man icke heller här bör förbise, att ett isstycke uppbär sin börda både jämnare och stadigare, när det får bibehålla sitt naturliga läge, än om det skulle resas på kant, då en jemförelsevis ringa stöt skulle vara tillräcklig att rubba jämnvigten och försätta det i en sjunkande rörelse. Deremot har helt säkert mången med förvåning eller förskräckelse sett, huru den tunna, nattgamla isen efter den första vinterfrosten genast tagits i bruk af olörvägna pojkar, som gå på skridskor eller slå kana, allt efter råd och lägenhet; glädjen står högt i sky, skaran ökas, isen brakar och hotar hvarje ögonblick att gå sönder, men att det händer mera sällan och då vanligen i följd af någon särdeles stor oforsigtighet, det till slut går galet. Saken är att när isen nyss lagt sig och öfverallt är landfast så flyter den, icke allenast derföre att den är lättare än vattnet, utan derföre att densamma, bildad ofvanpå vattnet, icke kan komma ned utan att detta ger sig undan, och det är under sådana förhållanden isens bärkraft är så stor, att den kan tåla en otrolig belastning, om den endast har en tjocklek, som är tillräcklig att under förhanden varande omständigheter hindra dess sönderkrossande eller bristning. Men är isen en gång bruten, då är det slut med dess utomordentliga bärkraft, och den som en gång lyckats att (tå hål på isen och ligger der i vaken, torde få ganska svårt att komma upp igen, emedan samma is, som nyss förut uppbar honom, då hela hans kroppstyngd hvilade på den skarpa kanten af det tunna skridskojernet, nu oupphörligen brister under hans fålänga försök att lyfta sig upp på iskanten, ehuru tyngden då är fördelad på en vida större yta; — men vattnet har då icke heller något som hindrar det att vika undan och isen att böja sig och brista. Vill någon ha ett annat exempel, der man i sjelfva verket kommer än närmare det på mudderleran flytande sandlagrets förmåga att uppbära stora tyngder, väsendtligen derföre att det underhggande mjuka jordlagret icke kan komma undan; så må han, ifall han annars har någon erfarenhet i slika saker, inom sig besinna huru hastigt och säkert en kort tids barfrost bygger vägar och stigar öfver annars otillgängliga mossar, kärr och gungflyn, och hvilka tyngder rågra tums käle på den lösasto mudder är i stånd att uppbära. Ar nu klart insedt, att sandgrundens likasåväl som den liggande rostens värde och förtjenster väsendtligen bero på deras förmåga att flyta på mudderleran, så länge som denna icke på något sätt kan komma nådan eller sammanpressas, så blir frågan om det i sjelfva verket kan vara så svårt, som min opponent tyckts föreställa sig, att förebygga de olägenbeter, som nödvändigt måste uppstå, ifall det underliggande jordlagret skulle ge vika. Detta skall i det följande tagas i betraktande. (Forts.)