Men piåfvestolen kunde ej fatta något beslu och händelserna gingo sin gilla gång; påfve ville icke ens utfärda ett reformutkast, hälle 1 helt principiel stil, hvarigenom han möjlige ännu kunnat hindra Markernas och Umbrien affall. Långt ifrån att tröttna, föreslog nu Frankrik påfven att utbedja sig en samlad garanti a alla katolska makter för sina qvarblifna be sittningar; de skulle gemensamt lemna de til Roms försvar nödiga trupper och gifva påf ven en årlig afgift. Påfven ville icke mot taga denna garanti, om den ej utsträckte ätven till Romagnan; han afslog trupphjelpe och begärde i dess ställe rättighet att fore taga utskrifningar 1 de katolska länderna slutligen förklarade han sig endast vilja mot taga tributen såsom ersättning för annaternz och andra gamla kanoniska algilter från de lediga stiften, rättigheter, hvilka för länge sedan föråldrats och slutligen blifvit upphätda i alla Europas stater. Under det påtven så: lunda afslog allt, närmade sig det ogonblick, då det blef för sent att åt honom bevara Umbrien och Markerna, och kejsarens omsorg måste derföre inskränka sig till skyddandet af hans hufvudstad. För den skull måste kejsaren ålägga sig ,,nya offer. På begiran at påfven, som ansåg sig nog stark att sjelf försvara sig, öfverenskoms i April 1860, att de franska trupperna skulle lemna Rom. Men händelserna på Sicilien, rörelsen i Umbrien och Markerna, och senare Garibaldis erötring at Neapel samt den sardinska härens inryckande i Kyrkostaten, bestämde kejsaren att låta sina trupper qvarstanra och ytterligare förstärka dem, för att kunna skydda , Peters arfvedel mot alla; eventualiteter. Deremot har kejsaren icke ansett sig böra ålaga sig, att återeröfra åt pålfven de provinser, som denne förlorat, alldenstund han vägrat att följa kejsarens råd. Kejsaren har gjort allt mojligt, för att hindra Sardinien från att infalia i Kyrkostaten, och tillochmed afbrutit sin diplomatiska förbindelse med Turin. Men Frankvike hade ej vågat bryta non-interventionsprincipen, emedan det ej velat öka förvecklingarne. Så lyder den intressanta officiela redogörelsen. Skulle vi våga med stöd härat stålla ett horoskop, skulle det ha denna lydelse: Nu sedan HSardinien lofvat att söka bibehålla lugnet, sedan Neapel blifvit intörlitvadt med det öfriga Italien, anser Napoleon sig kunna draga twillbaka sina trupper, alldenstund påfven (se ofvan) förklarat sig vara stark nog ensam. I samma stund bryter revolutionen ut i Kyrkostaten, Garibaldi, som ej utfäst sig att vara ovilkorligt lugn, träder i spetsen för revolutionen, pätven med hela sin kardinalkonklav nödgas fly, Österrike vill gerna, medvetet om att dess tur kommer närmast, intervenera till påfvens förmon, Sardinien protesterar, England och Frankrike förklara att non-interveutionsprincipen ej tår kränkas, Osterrike tår tiga och samtycka, omröstning töretages i Kyrkostaten, dess resultat redan kändt, anslutning göres — och för Italien återstår blott Venetien att taga. Detta 1 närmaste vårdagar. Till allt detta kan läggas, att enl. Moniteurens redogörelse Frankrike gjort sin nonintervention, för den händelse att Italien angriper Osterrike, beroende at Tysklands nunintervention. Då dessutom preussiska underhuset förklarat Tyskland ej anse Venetieus bibehållande, såsom någon tysk sak, kan cj nekas, att Osterrike står mera isoleradt än någonsin, isynnerhet som det, utan tvifvel eggadt af Ryssland, hvilket dervid måste ha nägon hemhg fördel, åter ställt sig i opposition mot sina egna lydprovinser. Men innan vi nu lemna Italien, torde vi böra, enligt ewt ögonvittnes berättelse, nämna något om ställningen inom det nu öfvergilna Gaeta före kapiwlationen. Korresp. lyckades oaktadt blokaden komma in i Gaöta, dit han medförde ett bref från grefven af Chambord till exkonung Frans. Han träffade denne AnArA HÅ ctrandan LlIxAd 2 mn 0 Ib 4