mera sysselsatte sig med croniques scandaleuse: för dagen, än med att uppdaga brott. I sitt hotell i Versailles hvilade Lenoir mer. ändels ut från sitt embetes mödor och besvär och gaf endast företräde åt få samt ansedda personer, jemte det han der endast mottog sina klokaste och med de vigtigaste uppdrag beklädda agenter. Ingenting förrådde heller i början, när man ingick i hotellet, att man inträdde i ett polishus. Lenoir var i Versailles endast synlig för sina vänner vid hofvet, d. v. s. för de spioner. som han med ansenliga kostnader underhöll i stora verlden, barn af till det mesta god familj, som af utsväfningar bragts till elände och af eländet till det yrke de nu drefvo. Den dag, då vår berättelse börjar och vi följt de i omnibusen hopklimda resande från Paris till Versailles, låg polislöjtnanten i elegant toilett utsträckt på en ottoman, öfverklädd med siden, i sitt kabinett. Det var några ögonblick, innan omnibusen hunnit in till staden. Framför polismannen stod vördsamt en person med hatten i hand. Han var af medelmåttig växt, simpelt yttre, och det var omöjligt att genast kunna gissa till hans ålder. Polislöjtnanten förblef kall, stolt och oge