och i tio år drömt om en lycklig omgestaltning af Osterrike, som lida aldramest. Ty de hafva dromt ärligt och uppvaknandet är förskräckligt. De hoppades da iiadetzky är 1848 tågade ut mot Karl Albert och Windischgrätz mot Görgey, när Wien bombarderades, när kejsar Ferdinand afträdde och Kremsierförfattningen eskamoterades, när Bach afoch Hibner inträdde i ministeren, när slagtningarne vid Magneta och HSolferino törlorades. Nu i dag hoppas de alldeles icke mera, ty det har under de sistförflutna månaderna visat sig än mera bestamdt, att kejsaren heldre vill inslå hvarje annan väg än den enda, som kan föra till monarkiens räddning. De, som fastast trott på en pånytttlödelse, äro nu de mest förtvitlade. De kejserliga husets trognaste undersåter äro landets olyckligaste medborgare. oo Må man se sig om i erkehbertigdömet Osterrike, i Tyrolen eller Salzburg. Der finnas de gamla stöden för huset HabsburgLothringen, de traditionele vårdarne af den österrikiska fosterlandskärleken, de naiva entusiasterna, hvilka brukat att vid åsynen at en erkehertig regelbundet uppstämma sina skallande lefverop. Hoch, hoch, hoch! wie unsere Berge! ljöd det förr. Numera ropar ingen tyrolare och steyrare sitt glada hoch. Vi vilja bli italienare! säga bönderna söder om det för sin ovanliga naturfägring så mycket prisade Meran. Vi vilja heldre, ja, mycket heldre bli Bayrare säga Salzburgarne. Och de säga detta icke i hemlighet, utan öppet i cafeet vid Salzburgs torg, der officerarne hela dagen igenom hålla sin siesta; de säga det åt tremlingar och resande, de säga det åt Bayrarne, med hvilka de stå 1 vänskapligt förhällande och idka liflig handel, och dricka lifvade skålar för en snar förening. Officerarne höra på, embetsmännen dricka med och presterskapet säger kanske sakta: Amen! Sydtyrolarne skulle gerna vilja bli ivalienare och Triest-boarne likaså; Galizierna dragas till de sina; Ungrarne tala öppet om uppror; Salzburg svärmar för intförlifning med Bayrarne, och i Böhmen drömmer UCzechen at Libussa om att bli Preussare. Men 1 Wien, der de olika nationaliteterna inom riket sammanträffa, känner man denna affallslust mycket väl — om icke i de högre kretsarne, ätminstone i de borgerliga. Derföre säga Wienerboarne: Länderna falla sönder, och vi förfalla. Direktionen för Wienerbanken har förklarat för finansministeriet, att det hädanefter ej längre är for densamma möjligt, att vara regerimgen behjelplig vid bestridandet af de löpande utgifterna. Äro ej Usterrikes dagar räknade? I Italien pågå enhetssträfvandena för de delar, som ännu ej kommit under HSardinieus spira. — Italienarne hafva undertecknat en adress till kejsar Napoleon, hvari de bedja honom draga sina trupper tillbaka från Rom. De yttra bland annat: Sire! — Låt den italienska frågan förflyttas från sin nuvarande foränderhga och godtyckliga ståndpunkt och grundas på nationalrätten. Låt okränkbarheten at denna rätt och af det italienska territoriet frigöra sig fran ett styrkans öfvervälde och ställa sig under garantien af en princip. Må denna princip erkännas af Europa; och må Frankrike, sire, ädelt gifva ett sådant föredöme. Rom, sire, är nödvändigt for oss. Det är vår heliga stad. Från höjden af de sju kullarne härflyta våra historiska traditioner. Det var trån Rom som snillet -— er onkel — sade att denna stad i en mer eller mindre aflägsen framtid skulle bli Italiens hufvudstad. Sire, ni har sjelf påskyndat denna stund. Ni vill icke — ni kan icke i Frankrikes namn bibehålla denna negation i Rom. Sire, ni förstör utsädet: låt oss fullborda vårt verk. Adressen slutar med orden: I Rättens namn, i Italiens namn, i Frankrikes namn, sire, drag edra trupper tillbaka från Rom! Adresser i samma anda ha tillställts engelska underhuset och italienska parlamentet. I den till England heter det bland annat: Den franska interventionen, som, gentlemän, varat de sista 11 åren i Rom, utgör en öppen kränkning, och utan skäl, at eder politiska lära. Den uppehåller med vapnen en despotisk makt i sjelfva hjertat af Italien, emot vårt folk; den hindrar nationalenhetens utveckling: den Hheröfvar acc vår