De af sekreterare-redaktörer under presidentens auktoritet i hvarje församling redigerade berättelser om senatens och lagstiftande korpsens sammanträden skola hvarje atton tillsändas alla tidningar. Dessutom blifva debatterna inom hvarje session upptagna stenografiskt och in extenso intörda i det följande dag utkommande numret af den officiela tidningen. Art. 5. Under sessionernas fortgång skall kejsaren utse ministrar utan portfölj, för att, i förening med presidenten och medlemmarne af statsrådet, inför kamrarne försvara regeringens lagförslag. Art. 6. Ministeriet för vårt hus upphäfves; dess goromål förenas med stormarskalkens för vårt palats. Art. 7. Ministeriet for Algeriet och kolonierna upphätves. Kolonierna skola förenas med marinministeriet. Art. 8. Från ministeriet för den allmänna undervisningen skiljas och i stället förenas med statsministeriet de befattningar, som ej direkt angå den allmänna undervisningen eller specialärenden för universitetet. Art. 9. Befattningen med stuterierna skiljes från ministeriet för åkerbruk, handel och allmänna arbeten, och öfverlemnas åt statsministeriet. Art. 10. Gretve de Chasseloup-Laubot, hittills minister för Algeriet och kolonierna, utnämnes till marinminister och öfvertager administrationen af kolonierna i stället för den till andra embetsåligganden utsedde amiral Hamelin. Art. 11. Amiral Hamelin utnämnes till storkansler af Hederslegionen i stället för den till andra åligganden kallade marskalk Pelissier, hertig af Malakoft. Art. 12. Marskalk Pelissier, hertig af Malakoff, utnämnes till generalguvernör af Algeriet. Art. 13. Ministrarne utan portfölj ha samma rang och lön som ministrarne med portfölj; de tillhöra ministerkonseljen och erhålla boning på statens bekostnad. Art. 14. Åt vår satsminister uppdrages att verkställa detta dekret. Gifvet i Tuilleripalatset, d. 24 Nov. 1860. Napoleon. Statsministern: A. Walewski. Det är ej blott Frankrike, som har skäl till att lyckönska sig deröfver att den stränga diktatur, hvarunder det lefvat i nu nära ett decennium, står i begrepp att lemna rum tör ett friare tillstånd. Samma tryckning har i större eller mindre grad hvilat öfver hela Europa, och hvarje stat skall derföre komma att dela den lättnad, som Frankrike måste känna af att åter kunna låta höra sin stämma efter så många års tystnad. Den osäkerhet, som hvilar öfver de politiska förhållandena, härrör förnämligast deraf, att man ständigt hyst tvifvel om Frankrikes afsigter, emedan man blott då och då hörde regeringen uttala sig och det med all den förbehållsamma försigtighet, som det officiela språket fordrar, isynnerhet i ett land, der regeringen är allt. Nu skall förhållandet bli annorlunda, folkrepresentanterna kunna3 skärskåda hvar och en af regeringens handlingar, och ministrarne måste taga till orda, för att försvara sig mot direkta anfall, då man hittills åter endast fäktade i luften, emedan missnöjet och kritiken ej kunde komma fram, hvarföre det äfven ofta hände, att kejsaren i sina tal och Moniteuren i sina officiela artiklar sjelfve måste anföra, hvad regeringens motståndare tänkte om en eller annan fråga, för att derigenom få tillfälle att bemöta dem. Untler de nya förhållandena måste den forna hemlighetsfullheten, hvilken så olta hade utseende af tvetydighet, alldeles försvinna och den offentliggjorda debatten skall upplysa om mycket, som ännu är obegripligt. Det kan äfven antagas, att flere af de parlamentariska notabiliteter, som dragit sig tillbaka till det enskilda lifvet, åter skola öfverlemna sig åt det allmännas tjenst, då de få veta, att de ej längre äro endast viljelösa marionetter i det kejserliga regeringsmachineriet, utan kunna göra ett verkligt inflytande gällande, emedan förhandlingarnes offenthghet gör, att de tala till hela Frankrike. Lagstiftande korpsen kan då åter blifva en värdig representation för franska folket, och med det törökade anseendet skall äfven dess inflytande stiga. Berättelserna öfverensstämma deri, att det är kejsar Napoleon sjelf, som tagit ini