TUI DU Tv TI ARR Aa ME on amtidigt härmed händelser, hvilka afgifva tt svar på dessa diplomatiska lärdomar och ppställa grundsatser, som man visserligen an missbruka -ty hvad kan ej missbruas? — men icke förbise. Det är just deröre vi med lugn motse både sammanträdanlet af en kongress och densammas uteblifande. Blir den ej af, skola ltaliens angeagenheter gå sin jemna gång och ordna sig jelfve. Sammanträder en kongress äterigen, å har man skäl tro, att man ej skail soka fgöra Italiens öde, utan att höra landet i råga sjelft. Det skulle, såsom man säger i ngland, vara detsamma som att spela Hamet utan Hamlet. Och när Italien inträder kongressen, skall det ovilkorligen intaga sn annan hållning der, än på den kongress, som följde efter Krimkriget. Fem år äro förflutna, sedan man på nämnde kongress med on viss öfverraskning såg en ny persouage inträda mom de stora staternas samfund. Piemont infann sig, för att hälfda sin plats i rådet, likasom det intagit sin plats på slagfältet. Det hade visat verlden den italienska uniformen, utvecklat det italienska baneret och utgjutit italienskt blod; det gjorde nu gällande sim rätt att tala tör Italiens sak. I denna församling af starka makter var Sardinien den svagaste, fattigaste, men icke den minst berömda, och det medforde till församlingen medvetandet om sin och den italienska stammens kallelse. Så föreställer jag mig Italiens store stamfader på sitt odödhga språk förtälja sin ära och sin olycka. Okänd, blottad på allt, tillbakastött af Asien och Europa, derefter sammanfogande det hela i dessa slutord: Jag söker ltalien, mitt fosterland, och jag härstammar från den store Jupiter. Det var sålunda Sardinien äfven på kongressen berättade Italiens olyckor och sorger och dess årbundraden af förföljelser och fortryck. Äfven Sardinien skulle ha kunnat säga med Eneas: O, om jag följde våra olyckor upp till deras källa, och om j haden tid att höra berättelsen derom, jag skulle då ej hinna sluta, förrän aftonen uwullslöt Olympen och dagens portar. Sardinien talade, och man minnes ånnu verkan at detta djertva försvarsval, hållet inför domare, hvilka voro föga vava vid att höra sanningen. Men det var ej allenast for dem, Italiens representant talade så Han försvarade sin sak intör en drottning, mäktigare ån Karthagos, inför verldsdrottningen, den allmänna opinionen, och han vann sin sak. Man må, såsom sig bör, bedöma den ofantliga skilnaden i situationen mellan då och nu. Då frågade man på kongressen Piemont hånfullt om dess namn, och då det svarade: jag heter Italien, sade man: vi känna konungariket Sardinien, konungariket Båda Sicilierna, Kyrkostaten, Storhertigdömet Toskana, hertigdömet Parma, hertigdömet Modena, republiken St. Marino, vi känna framtör allt och öfver allt de österrikiska provinserna, Lombardiet och Venetien, men Italien, är endast ett geografiskt uttryck. Ni utgör endast en ringa del deraf och ni har ej någon rättighet, att tala i de ofrigas namn. Och det var sannt. Sardinien kunde icke tala i andras namn än i alla de proskriberades, de landsflyktigas och de tångnas, i alla de förtrycktas, och alla dessa klasser äro icke officielt erkända. De blifva dock slutligen erkända ifrån det ögonblick man genom en förfärhg logisk omkastning gjort dem till de talrikaste, och från det ögonblick det lyckats vansinniga regeringar, att mot sig sjelfve vända upplysmmngen, dygden, hedern, högsintheten, kortligen allt, som utgör folkens lefvande styrka. Denna gång skola sakerna ställa sig annorlunda. Om Europa sammanträder till en kongress, skall denna få hos sig mottaga ej en liten obetydlig makt, utan en stormakt mera. Piemont, som man vid den förra kongressen tillfrågade om dess namn, har gått till urkällan, för att der få sig ett nytt dop och kommer nu tillbaka med en mängd ärofulla förnamn. Det kallar sig icke längre blott Turin, det kallar sig Milano, Florens, Parma, Bologua, Palermo, Neapel, nästan Kom. Alla dessa dopnamn föregå det stora och allt beherrskande slägtnamnet Italien. Sardinien skall alltså infinna sig inom den nya församlingen af stormakter icke allenast med sin rätt, utan med sin styrka, den styrka, som ligger i ett bemyndigande af öfver 20 millioner själar, af ett helt folk, som, uttröttadt af oenighet, anarki och träldom, förenar sig i en id, en enda omfamning, en lidelse och utropar: Italiam queero patriam: jag fordrar ae a. n .a 2 2 1 rm — 6 —mA RH s rr om