som bekräftats i många andra länder är Sverige. Det är naturligt nog att, då en bi skop med i många hänseenden ganska vid sträckt makt står i spetsen för stiftsstyrelsen våld, förtryck och orättvisa snarare komm: att inträffa, än om denna är helt och hålle kollegial, äfvensom att under en sådan stifts regent intriger och allehanda machinatione få friare spelrum än de skulle hatt i anna fall. År biskopen af despotiskt sinnelag, s: förvandlas hans kräckla lätt till en jernspira som utan förbarmande svänges öfver dem som råka vara honom misshagliga, och dess: få lida af hans ensidiga uppfattning, nyckel och fördomar, under det att favoritsysteme forerar. Ar han deremot svag och tillgäng lig för intryck, så bemäktigar sig sannolik nägon, som bättre vet hvad han vill, hav: högvördighets öra och leder honom efter be hag; man har till och med haft exempel på att ordentliga kamarillor bildat sig och lyc kats dirigera stiftschefernas handlingssävt allo. Förhållanden sådana som de oftvanan: forda, ha inträffat oftare än man kanske i all mänhet tror, och då man eger så svaga ga rantier för biskoparnes lämplighet såsom stifts: chefer, är det sannolikt att de icke helle: framdeles bli sällsporda, om biskopsinstitutionen skulle länge öfverletva de nu mot den: samma riktade angreppen. Det är som ut öfvade kräcklan ett ganska stort och ganska olyckligt inflytande på sina innehafvare, ty ätven biskopar, som före sin upphöjelse tyckts vara ingenung mindre än hierarkiskt sinnade, ha sedau gitvit prof på egenmäktighet och despotiska tendenser. Att domkapitlen skulle under domprostarnuas ordförandeskap kunna styra stiften lika väl som under biskoparnas är, såsom redan blifvit anmärkt, genom dessa senares vistande vid riksdagarna till fullo ådagalagdt. Hvad biskopsvisitationerna angår, så ha de, såsom ekonomiutskottet anmärker, i strid mot kyrkolagens föreskrift ytterst sällan förekommit i de flesta stiften, och man har allt skäl att antaga att det afsedda ändamålet skulle snarare vinnas om visitationsuppdraget lemnades åt kontraktsprostarna eller domkapitlens emissarier. Icke heller torde skolor och gymnasier komma att sakna tillsyn, derföre att biskopsembetena indroges. Och hvad slutligen beträffar det helsosamma inflytande, som stiftschefen skulle utöfva på sitt stifts presterskap, hans vakaude ötver dess lära och letverne, hans råd och varningar m. m., så tro vi att allt dylikt mera existerar i de högkyrkligas inbillning än i verkligheten. De flesta biskopar anse sig ha uppfyllt allan rättfärdighet när de då och då undfägnat sina underlydande prester vid sina bord och mot dem iakttagit en värds pligter. Under sådana förhållanden torde det icke kunna bestridas, att icke blott staten utan äfven kyrkan skulle vinna på biskopsembetenas afskaffande.