armå ; den väg som genomskär hela Kalabrien är så dålig som möjligt och är dock den enda. Genom att försvara alla pass, det ena efter det anIra, skulle en handfull modiga män kunna under flera månader hindra en vida öfverlägsen truppstyrkas framträngande. Men neapolitanarne bjölo icke till att hindra oss, och nu finna vi alla vigtiga punkter i den beväpnade befolkningens händer, och denna gifver hvar vi draga fram lif it landskapet genom musik och jublande hurrarop. Nästan hvarje person, som vi råka, hvar och en af dessa värdar, som egna oss så mycken omsorg, berättar någon historia om det tyranni, hvarför han sjelf eller någon af hans vänner varit offer. Denne prest har under tio år varit galerslaf ; denne vördnadsvärde gamle mans son, en landsflykting sedan 1848,1tros komma att utmärka sig i en af Garibaldis legioner, hvari han inskrifvits etc. Hvilken lång Tliad af konskriptioner i stor skala, arresteringar, landsförvisningar, barbariska straff, plågsam polisuppsigt, förtryck af de borgerliga och militära auktoriteterna, hvilken kedja af orättvisa handlingar, hvilka exempel på ett grymt missbruk af makten, som nu kommit ljuset! Det var på detta gräsliga förtryck, som den dåraktige Bourbonen grundade hoppet om sitt väldes bestånd. Det är icke underligt att ett sådant välde skulle brytas i hans hand som ett svagt rör, men väl att i ett land der nästan hvarje menniska var en martyr, ingen hämdens röst höjdes. Folket gläds öfver det närvarande tillståndet och är villigt att glömma det förflutna. Verktygen för deras förtryckares grymhet blifva icke bestraffade. Under hela marschen från Reggio hit ha vi stött på f. d. kungliga soldater. Det är en bedröflig, förödmjukande och hjertslitande anblick. De neapolitanska soldaterna och officerarne ha varit på väg till sina hem alltsedan de nedlade de vapen, som de aldrig borde burit. Det är första gången, tror jag, som det inträffat att en segrande och en besegrad armå marscherat vid hvarandras sida, nästan sammanblandade utan några fiendtliga känslor, utan någon önskan att skada, men också utan förmåga att hjelpa hvarandra. De skingrade neapolitanarnes lidanden äro fasansvärda att åse, och ju talrikare de stackars menniskorna blifva, desto värre blir deras öde. Under vårt tåg måste vi ha passerat icke mindre än 25,000. Med sårade fötter, och många utan skor, några nästan nakna —-ty de sälja alla persedlar de kunna umbära — släpa de sig framåt, solstekta och hungrande; de lägga sig hvar som helst, när de icke mer orka gå, till och med invid sanka fält, för att sannolikt följande morgon stiga upp febersjuka. Få af dem passera förbi oss, utan att klaga sin nöd och lägga tummen och pekfingret på munnen — denna egendomliga åtbörd, hvarigenom lazzaronen betecknar att han , är hungrig. De vända sig till de municipala auktoriteterna i de kommuner, som ligga i närbeten af vägen; men städer och byar ligga ofta på tio mils afstånd från hvarandra och de flesta på höjderna långt ifrån vägen. Och de penningar, som flera korporationer gifvit dem — först en carlino och sedan tre grana personen — äro nu slut, och den stackars desertörens anhållan om sådan ringa hjelp, mötes merändels af afslag. Garibaldi har sin egen armå att underhålla, och dessa stackars flyktingar äro dessutom så skingrade, att det blefve omöjligt att hjelpa dem alla, äfven om medel funnos. Hans sekreterare ger hvarje man, som kommer till generalens vagn, en piaster, men det är blott en droppa i hafvet. Helt vist måste många af dessa män omkomma af hunger, men deras italienska naturs älskliga långmodighet framträder under dessa qval, ty fastän ingen blyges att tigga, så faller det dock icke någon in att med våld taga från sina medmenniskor hvad de icke kunna erhålla genom att taga deras barmhertighet i anspråk. Göteborg d. 22 September 1860.