experiment, tre gånger erhöll jag samma svar med nya och för hvarje dag mera omständliga detaljer Men hvem var då den, som Parlamentet erkänt vara grefve de Bernac? Aldah kunde icke säga det. En sak bland andra hade frapperat mig mycket, hvilken ej längre medgaf något tvifvel om vetenskapens sanning. Under det Aldah noggrannt beskref den person, som hon såg irra i Syriens öknar, under det bon äfven i dess minsta detaljer och utan någon oviss tvekan uppdrog för mig porträttet af grefve de Bernacs barn, talade hon om ctt tecken, som grefvens verklige arftagare skulle bära på venstra armen. Detta tecken, som ditristats med en dolkspets och gjorts outplånligt medelst en kemisk komposition, hvilken jag påminte mig någon gång ha delgifvit min vän grefven, skulle enligt Aldahs angifvelser befinna sig på venstra armen litet ofvanför armbågen. Jag var alldeles obekant med denna om: ständighet och under processen hade intet enda af de många vittnena nämnt ett enda ord derom. Jag föresatte mig att till hvad pris som helst söka genomtränga denna hemlighet och reste derföre hals öfver hufvud till Rouen, der,