4 ästa; ty då fäster just ingen Mmärksamket vå ens åtgörande vid den förflutna riksdagen. Itt så mången gång, tyvärr allför ofta, inräffar, är en sanning som ej kan vederläg;as, och hvarpå man dessutom kan finna be-l. vis deri, att under ståndsförhandlingarne. del Blika rösterna stå i alltför stor disproportiond ill utgången inom de förstärkta utskotten,! tt man icke genast måste tänka på ett dub-l velt spel, en mefistofelesfot i en blanksko. Till ofvanstående reflexioner måste man komma, då man betraktar huru de olika jernvägsfrågorna med det enskilta intressets hetta agiteras vid riksdagarne. Hvar och en vill ha jernvägen utanför sin dörr, emedan det är så beqvämt och alltid lönande. Ingen vill se med riktig klar skarpblick, huruvida en jernväg utanför hans dörr äfven är till gagn för det samhälle, hvars medlem han åtnjuter den förmånen att vara. Man går ända derhän, att helt öppet predika: ja, får jag inte jernväg hemma hos mig, understödd alt staten, så säger jag nej till hvarje annat jernvägsförslag, deri staten skall ingå på något sätt. En ann kan vara så god som en ann! Och hvarföre behöfver jag skatta och draga tunga till staten, endast för att andra skola deraf hafva gagn? — Ingen kan väl gerna förneka att detta är andemeningen af många, kanske tillochmed flertalet representanters åsigter. Tanken på det allmänna bästa förvillas sålunda ofta äfven hos sanna och verkliga patrioter genom ensidigheten, att tro det enskildas gagn ovilkorligen våra statens, då tvärtom satsen lyder: statens gagn är äfven det enskiltas. Det går emellertid väl an så länge man endast håller sig till dessa machinationer inom riksdagen, der dock slutligen den för begärda anslags betäckande anlitade statskassan säger stopp, när det icke mera finnes någon slant qvar på hennes botten. Men att dertill äfven publiciteten:kommer och med det enskilta intresset till: valspråk söker att uppväcka nya partier, nya hetsigheter, framkallar spöken midtpå ljusa dagen, ser skuggor der inga sådana finnas, kortligen, såsom sagdt, gör allt för att upphetsa sinnena och draga fram sitt skötebarn 1 ljuset, det är mycket att beklaga. Isynnerhet i afseende på jernvägarne är det tidningarnes nppgift, avt hålla de rusande tillbaka, att moderera och dämpa de upphettade sinnena, att ställa kyrkan midti byn och framförallt se på statens, på det allmännas bästa. Den organ — isynnerhet om den ville gifva sig anspråk af att vara politisk och. diskuterande -— som ej gör så, utan ensidigt fasthåller endast vid sin och sin orts gunstlingsid, den är ej någon allmän organ, den är blott ett enskildt intresses, en mot det allmännas alltid fåtalig fraktions språkrör, och kan ingalunda sägas med oförvillad blick betrakta saker och ting. Vi ha sålunda nnder tvisterna om anslagen till isynnerhet de båda jernvägarne Stockholm-Upsalabanan och Boråsbanan, sett tidningen Nya Dagligt Allehanda med en envishet och radotteri, som påminner om Don Quixotte och väderqvarnen, stöta med lansen mot den inbillade jätten, som tidningen behagat döpa med namnet Göteborgsintresset. Hvad menar då tidningen egentligen med sitt Göteborgsintresse? Vi tro oss kunna definiera det med ordet IckeStockholmsintresse. Hvarje annan ort, dit handel och rörelse samlat sig, och dit jernvägen i thy fall blifvit förlaggd, skulle naturligtvis enligt samma nomenclatur varit detsamma som det nu s. k. Göteborgsintresset. Att Göteborg äl en framtidsstad, dit. Sveriges handel måste koncentrera sig, och att denna handel äfver måste alltmera tilltaga i proportion som Sveri ges export stiger, är ju ett solklart faktum då Göteborg är, egentligen taladt, den end: handelspunkten på vestra kusten, eller der kust som närmast stär i förbindelse mer England och Frankrike, de förnämsta kon sumtionsorterna för våra utförselsartiklar Att med Sveriges nuvarande och sanno likt äfven blifvande politiska ställning han deln förnämligast kommer att draga si; vesterut, är ett redan funnet korollarium En nature fölid häraf är dan. att Sverige