börja samtal med en herre som kom till mig och berättade att Frankrike skulle sända 25,000 man till Syrien. — Huru skola vi få dem bort derifrån? frågade en annau och betecknade dermed på ett träffande sätt Englands hela ställning till saken. Vid de första underrättelserna om Drusernas anfall på de kristna var det en allmän sympatioch känslosak ; men såsnart Frankrike började taga energiska mått och steg, förvandladas frågan till ett politiskt begrundande af Frankrikes ställning och till beräkningar öfver, huruvidt denna sak kan vara välkommen för Louis Napoleons möjliga önskningar att ställa orientaliska frågan i förgrunden. ÖOfverraskande föreföll det mig, att man ej tycktes tänka på att Englands roll under Lord John Russells ledning ständigt visar sig vara den att hejda Frankrike, hvarje gång detta land med ifver ger initiativet till företag, som ha den offentliga känslan på sin sida. Man ser här saken från en helt annan synpunkt. I hela den rörelse som försiggår inom Österrike, Preussen, de mindre tyska staterna och Belgien, skönjer man tecken dertill att L. Napoleons hemliga förslag till England angående Rhengränsen blifvit afslagne samt derefter meddelade Europa, som nu söker blifva enigt och samla sina krafter till motstånd mot den franske kejsaren. De som förlita sig på Lorderna Russell och Palmerston anse dem för själen i denna rörelse och tro, att de hafva klokhet nog, för att på detta sätt upprätthålla freden eller ock föra ett krig hvilket kraftigt och hastigt skall föra till målet. — De meddelanden som Times har från Beyrut och hvilka gå ut derpå, att det var de katolske kristna som utfordrat druserna och uppgjordt en plan för deras undertryckande eller utrotande — en plan som druserna komma i förväg -— bestyrka den meningen att Frankrike har en hand med i spelet, men att detta land nu, sedan intrigen blifvit uppenbar, lika litet som Ryssland har mod fullfölja den. Jag inskränker mig till den vackra berättelsen, ty här är så mycket att se och höra, att man blott har föga tid till reflexioner, och jag wil endast tillägga några ord, som en politiker yttrade och hvilka frapperade mig genom sin likhet med dem, hvilka jag hörde i Köln: ,, Hela germaniska stammen samlar sig för att häfda fribeten, den rätta friheten, emot den despotism, hvilken han derborta gjort sig till målsman för. — En reflexion vill jag dock göra. Om det, såsom nu synes, är österrikiske kejsarens allvar att gifva sitt rike en konstitutionel författning, hvems är förtjensten? — Det ligger onekligen mycket nära till hands att svara: äran tillkommer Louis Napoleon, hvilken vid Solferino piskade honom dertill. Antingen med eller mot sin vilja utkastar den franska sjelfherrskaren frihetsgnistor i verlden. Men engelsmännen svara härtill: hvem bevarade anden och hvem gaf exemplet? Jag känner många aktningsvärda personer, som i närvarande fall skulle yttra: det är förträffligt folk allesamman; den ena framkallar friheten på ett sätt; den andre på ett annat, en tredje gifver, en fjerde tager den; det är, som sagdt, förträffligt folk allesamman.