— Lamoricictres ställning i Rom tyckes icke vara särdeles afundsvärd; det glunkas tillochmed om att han icke ens är säker för sitt lif. Då han för några veckor sedan under en inspektionsresa tog in i ett litet värdshus, hviskade man honom i örat att värden på stället hade för afsigt att förgitta honom. — Må så vara, utbrast generalen, jag måste likväl ha något till lifs, jag kan knappast stå på benen af trötthet och hunger; men kalla emellertid in värden. — Befallningen verkställdes, och Lamoriciere vände sig till den inträdande värden med dessa ord: — ,Jag vet att ni vill förgifta mig. Så gör då som ni vill om det icke kan hjelpas med mindre, men en sak skall jag likvisst på förhand underrätta er om, att jag har för princip, att på stället låta nedskjuta hvarje värdshusvärd, under hvilkens tak jag känner de minsta spår af magsjukdom. Med dessa ord satte sig generalen lugnt till bords, och till all lycka för värden infunno sig inga magsmärtor. Man finner emellertid af denna och många liknande anekdoter, att Lamoricictres mission ej kan berömma sig af att ega synnerlig popularitet i Rom.