utställningar. Lodrätt kastade solen sina brännande strålar från en molnfri himmel, då jag Fredagen d. 13 Juli 1860 stretade upp för Otterhälleberget till den ståtliga borg, som kröner dess hjessa. Ödslig och folktom var den breda väg, som ledde dit upp och hvilken under förra veckan framtett. ett lif, så rörligt som hufvudvägen till en myrstack eller en bikupas fluster. Ännu reste sig de höga flaggstängerna öfver borgens kreneclerade torn och afsatser, men de voro tomma; vinden hade ingen flagga att från deras toppar få stolt utbreda: de påminde om de qvarstående skorstenarne på en af elden härjad tomt. Tuppgället från den utanför stående byggnaden hade tystnat, och denna hade återvändt ..a ses premiers amours: var nn åter artilleriregementets gymnastiksal. Jag inträdde på borggården. Ännu qvarstod till venster hrr Koiller C:s täcka ångslup ; ingen rök hvirflade dock ur dess skorsten, flaggorna och vimplarne voro borta och från dess däck ljöd ej något gladt samtal, hviftade ej några parasoller: det var tomt. Ej hindrad af något suntält stack solen brännande på vattenplöjaren, som nu befann sig 112 fot öfver revierets yta. Som en fisk på land, föreföll han mig, längtande efter att pröfva sina 8 hästkrafter i den svala vågen. Derbredvid betecknade en redan luckrande lerhögplatsen, der den utmärkta tegelslagningsmachin arbetade, hvilken blott en person behöfde mata med ler och sand för att en annan genast skulle kunna, så fort han medhann, mottaga de redan pressade och skurna teglen. — , Det herrliga på jorden, förgängligt är dess lott: platsen, der springbrunnen under utställningen kastade sina svalkande kaskader, igenkände jag nu blott på en illa tilltygad, till hälften insjunken liten kulle, hvilken det forna riks vattenflödet ännu på sina ställen höll grön; den påminde om en ättehög, nyss plundrad af skattgräfvare. — Nära bredvid utvisade några tumslånga stycken af vedträn med jemna afhuggningsytor platsen, der den begapade machin stod, hvilken med lika lätthet afbet det hårdaste björkvedsträ, som en pojke med sina friska tänder afbiter en späd morot. Äfven tegelrörsmachinen, hvilken, lika snabbt som gumman vid spinnrocken, spann sina grofva tegeltrådar, var borta — allt var öde. Det var en viss vemodig känsla, som ville tränga sig på mig; dock, de utställda föremålen hade ju här uppfyllt sin bestämmelse, att visa menskliga snillets utveckling, flitens och industriens framsteg, att lära och mana till efterföljd. De hade nog åstadkommit väckelser, och dessa platser hade de lemnat endast för att gå ut i det praktiska och verka. På högra sidan qvarstodo ännu fyra af de stolta lokomobilerna, af hvilka det från Eskilstuna erhöll sin välförtjenta utmärkelse och bevisade att vi i denna branche ej ligga efter utländingen så mycket, att ej de lokomotiver, hvilka begagnas på våra jernvägar, äfven skulle kunna inom landet förfärdigas. De hade dragit sina pressenningskappor på sig, och slumrade, som hjeltar efter segern, på sina lagrar. Rundtomkring lågo spår af deras bedrifter: här en massa af halm, så väl uttröskad, att man ej 1 hela stacken finner ett ax med ett qvarsittande korn, här till tunna bräder och kikten klufna plankor. Der qvarlåg ännu samma olycksbringande bräda, som genom vårdslöshet fällde två personer till marken ; jag igenkände henne mycket väl på huggen af sågtrissans tänder, då hon handlöst släpptes, samt af blodfläckarne. Platsen, der varmluftsmachinen stod, var tom. Den intressanta inrättningen, hvilken lockade så många åskådare till sig och hvars enformiga, fastän ojemna respiration ännu ljuder i mina öron, var ej på hjul; men framtidsmannen hade ej haft tid att stå sysslolös ett par dagar, hans framtidsbana var för lång att tillåta sådant. De långa, ståtliga lederna af plogar, dessa fredliga revolutionshjeltar, bvilka år från år vända upp och ned på det bestående och aldrig bli nöjda, hade glesnat eller nästan bokstafligen försvunnit. Med dem hade äfven expositionens exemplar af Garibaldi — rotbrytarne och klippressen — försvunnit. På pumparne var platsen läns, af cirkelsågarne fanns ej en tand och af Ultunas berömda grubber fanns ej så mycket qvar att det kunnat vägas på de förträffliga decimalvågarne. Dock äfven dessa voro ju försvunna. Nästan allt hvad som fanns qvar hade blifvit ordnadt i tvenne leder på ömse sidor om verandan framför öfverläggningssalen. Jag steg in i denna sal, hvars väggar under förlidna veckan fått lyssna till så månget moget rön, så många djerfva, fria och vackra tankar klädda i ord, men, medgifvom det, äfven till å ena sidan FE AVN FFS mm kr rr mm AL LA AA OM AS OO mm NN — (YO ST AT i 2