mo ville ingifva oss, att vi i det inre af ön skulle finna en dålig anda, öfvergår till en motsatt, så är jemväl den föreställning man ingifvit oss angående landets vildhet och armod äfvenledes falsk. I Misilmeri, som har 11,000 invånare, äro husen föga bättre än kojor och sakna all beqvämlighet; der finnas få förnödenheter, litet att äta,.och dåligt det som finnes. I Villafrate, som har omkring 3,000 själar, är ställningen redan något bättre; i Roccapalumbo, en liten stad med 1,800 invånare, voro alla officerarne vål ingvarterade, der fanns rik tillgång på mat och äfven möjlighet att få tvättadt. Nu äro jag och många andra inhysta i bättre och renligare rum än i Palermo. Jag sitter och skrifver i en stor väl möblerad salong, med ett piano och fåtöljer, har sofvit i en elegant stålsäng med rena fina lakan och, huru skönt! har tagit mig ett kallt bad i dag på morgonen. Om det fortgår på detta sätt, skola vi sluta med palatser och allt slags lyx i stället för de försakelser vi väntade oss. Det inre af ön är ej allenast bättre hugadt att göra någonting än den bullersamma hufvudstaden, utan det är äfven rikare och jag skulle nästa vilja säga mera civiliseradt. Sedan vi lemnade Misilmeri, har jag icke sett till mer än två eller tre tiggare. Denna vara tyckes här vara nästan alldeles okänd. Jorden, som jag väntade mig skola finna ofruktbar och ouppodlad, utgör en följd af sädesfält, hvilka sträcka sig ända upp till bergens spetsar, endast afbrutna af förträffliga olivskogar. Dessa morgonoch aftonridter äro af det angenämaste slag man kan tänka sig. Ni bör veta, att vi antagit den ostindiska marschrouten — d. v. s.. sent på eftermiddagarne och tidigt på morgnarne, för att sålunda undslippa hettan, hvilken om dagen är mycket tryckande. Det herrliga landskapet och goda lefnadssättet utöfvar sitt inflytande på soldaterna, och det är ett verkligt nöje, att se dem marschera. Inga marodörer, och kolonnerna hålla bättre tillsammans än jag någonsin sett förhållandet vara med kolonnerna i en regelbunden arme. Landskapet är det vackraste man kan föreställa sig — en oafbruten följd af herrliga dalar och sluttande berg. Längre bort ha vi följts af den pittoreska bergskedja, som genomskär ön i hela dess längd från Cap Galls till Messinas sund. Medan vi till venster ha denna vackra bakgrund, ofta försilfi ad af glimtar från hafvet, marschera vi uppoch nedför höjder genom böljande sädesfält, hvilka sträcka sig så långt ögat kan nå och då och då afbrytas af en olivskog. Ibland kan er blick skönja på sluttningen af ett berg grupper af hvita hus, omgfna af lundar, ty öfverallt, der ett valtendrag finnes i närheten, frodas allt på det yppigaste —— kaktus, aloen, vinrankankan, fikonoch mandelträden, med blommor, hvilka intet orangeri kan drifva fram, rosenträd, och nerium i full blomma, inga buskar, endast träd. Städernå och byarne ligga lika örnnästen, strödda på höjderna, betryggade för de sjukdomar, som härja i lågländerna, och för fientliga anfall. Det är förvånansvärdt, att se så stora odlade fält men så få städer och byar — ni har hela milen af sädesfält framför er, utan att dock varsna någon bebodd punkt. Osäkerheten har nödgat folket, att hålla sig tillsammans, och ni skulle ej kunna inse, huru de på så långt afstånd kunna egna nödig uppmärksamhet åt sina fält, om ni ej här och der stötte på en liten rund halmkoja, lik en indisk vigvam. Med ännu större förvåning finner ni, att alla dessa stora bergssluttningar, som äro betäckta med böljande sädesfält, icke kunna plöjas, utan måste arbetas med handkraft. Ni har blifvit van vid den trasige Palermotiggaren och hyste en föreställning om att Sicilianarne in i landet skulle vara ännu värre, men finner i stället en otroligt hög produktion för ett litet anta menniskor. Visserligen skulle en jordbrukare ex professo skaka sitt hufvud öfver de mån.