Klädd i den uniform, som begagnades af ståthållarens gendarmer på den tiden, och hållande i hand de insignier, som utmärkte hans grad, det vill säga den med stadens färger och vapen prydda, jernskodda hillebarden, satt han så rak som ett ljus i sadeln, så att han ej förlorade en linie af sin atletiska byst. — Richard, sade ståthållaren till honom. — Monseigneur? inföll sergenten med militärisk helsning. : — Jag begifver mig ensam in i marknaden. -Ja, monseigneur. — Du qvarstannar med ditt folk vid Bucis port. — Ja, mohseigneur. — Och du skall der afvakta kriminal-löjtnantens ordres. — Ja, monseigneur. Richard, :som trodde att ståthållaren ej har de några vidare befallningar att gifva honom, lät sin häst rygga långsamt tillbaka. Ståthållaren tycktes ånyo försänkt i djupt eftersinnande. Han vinkade sergeanten åter till sig. Richard lydde hastigt. — Richard, återtog hr dAumont med allvarlig stämma och såg sergeanten skarpt i ögonen, som om han velat utforska den tanke, som låg dold inom denna tjocka skalle.