mjölsfabrikationen, och framställde derför det sätt, på hvilket man i talarens hembygd härför gått tillväga. Man begagnade till mjölets förfärdigande endast vanliga mjölqvarnar, hvilkas stenar dock böra vara af hård beskaffenhet. Benmjölet användt i sitt råa skick hade dock ej lemnat några goda resultater. Tal. hade användt en metod, som synts ganska fördelaktig. Han hade fuktat benmjölet med vatten (under tak) samt lagt ett hvarf dyjord af 4 till 5 tum öfver detsamma. Under sommartiden hade redan efter 24 timmar jäsningsprocessen börjat; sedan ammoniakbildningen försiggått hade öppningar gjorts i massan med en käpp, genom hvilka svafvelsyra inhällts för att binda ammoniaken; härefter hade massan skyfflats och ånyo inpregnerats med svafvelsyra så länge att den ej reagerade för lakmuspapper. Anhöll få veta om andra sätt begagnats och med hvad verkan. Löjtnant Wakhlbom vitsordade att användandet af torrt benmjöl ej medför några märkbara resultater på 3 års tid; hade derföre begagnat urin till fuktning och svafvelsyra till bindningsmedel. Det upplösta preparatet ansåg talaren vara starkast och verksammast då det hade den gula färgen; sämre vore det i den bruna och gråa. Jäsningsprocessen bör afkylas med aska elter kalk. Professor Miller tillrådde att alltid använda ångkokning, då benmjölet utan en sådan behandling snarare visat sig skadligt. Hr Zvers från Ström hade äfven erfarit de stora fördelarne af ångkokning; tillrådde att vid benmjölets vidare behandling lägga detsamma fuktadt med urin ihögar om 4 qvadratalnar, i lager af 6 tum afvexlande med dylikt lager af hästspillning. Stallgödseln befordrade på ett verksamt sätt jäsningsprocessen, hvarigenom ammoniaken bildades. Hr Hj. Kylberg ansåg vatten vara förmånligare för indränkningen ; urinen verkar för starkt upphettande, så att mera ammoniak måste gå förlorad. Ansåg dessutom svafvelsyra vara ett olämpligt bindningsmedel, i det densamma skadade benmjölet. D:r Engström instämde häri; ansåg urinen vara obehöflig för jäsningsprocessen och svafvelsyran skadlig. . Löjtnant Wahlbom förordade ytterligare urinen, och påpekade att man i askan och kalken hade kylande medel, hvilka kunde användas som regulator för jäsningsprocessen, och att man sålunda när som helst kunde hämma ammoniaksutvecklingen. Ordf., hr Hj. Nathorst, upplyste om att Stöckhardt rekommenderade aska härtill, men att nyare forskningar ansett dess användande betänklig, då askan eller kalken ingår svårlösliga föreningar med benmjölet. Ångkokningen af benen gjorde stort gagn genom utdragning af fettet, hvilket till högre penningvärde kunde användas till tvål eller såpa, men i benmjölet mera skadar än gagnar. Tal. ansåg till och med ångkokningen vara en nödvändighet, och beskref en dylik machin i Hannover, hvilken efter fettets utdragande lemnade benen i ett så skört tillstånd att någon särskild qvarn eller stamp för deras pulverisering ej behöfdes. Frih. Hamilton anhöll få upplysning om, huru fettet tillvaratogs, hvilket af hr Hj. Nathorst upplystes ske genom skumning, och att till ångkokning behöfde användas 3 ctr stenkol till 5 ctr ben. Prot. Muller beskref benmjölstabriken på Lilla Essingen vid Stockholm, och upplyste att vid densamma extraktionen af fettet skedde på en timmas tid. D:r Engström framhöll det stora värde ångkokningen hade derigenom att man ej allenast kunde extrahera fettet, utan äfven erhålla en till limkokning särdeles användbar produkt, hvilken allenast för sig fullkomligt ersatte kostnaden. . Ordf., hr Hj. Nathorst, ansåg det ej vara någon fördel att få lim, ty i och med detsamma beröfvades benmjölet nästan allt sitt qväfve.