Från Utlandet. Tysklands ställning och inre förhållanden forttara alltjemt avt vara föremål for den allmänna uppmärksamheten. Man är uppskrämd af Napoleons nu visade glupskhet — Pappetit vient en mangeant. Det i sig söndrnga Tyskland skall derfore, betarar man, bli en lätt munsbit att sluka för örnen på andra sidan Rhen. Det rikes vanmakt, som skulle kunna utgöra ett balverk mot Frankrike, ett stod for den tyska patriousmen, uppväcker allvarliga farhågor. Det är derföre af största vigt, avt Tyskland blir enigt. Tyskland är i ordets bästa mening en konservativ makt. Osterrike må väl, såsom enskild makt, ha sina dåliga inkräktniogsafsigter, men Tyskland såsom ett helt är icke inkräktande. Det är en naturlig vän till alla, som önska att få i fred och ro behålla hvad de hederligt förvärfvat och klokt nyttja. Det är en naturlig fiende till alla, som vilja uppröra verlden, under förhoppning om att kunna vinna något genom en omhvälfning. Det är derför allmänna uppmärksamheter måste fästas vid detta land. Det är derför man med så mycken oro följer rivaliseringen mellan de båda stormakterna derstädes. Under det Österrike och Preussen strida om öfverherrskapet, upphör Tyskland att vara starkt och tryggadt mot inkräktare. Österrike befinner sig nu på samma ståndpunkt som Polen, när den kris hotade, som gaf Ryssland herraväldet. Ryssland var liberalt och tolerant -— Polen strängt, papistiskt och intolerant. Stammarne i östern hyllade sig till den toleranta makten och Polen dukade under, mattades af och dog. Samma Nemesis hämnas nu på Osterrike ett likartadt misstag. Osterrike hade att välja mellan det ultramontanska presterskapets beskydd och sitt folks kärlek. Det valde det förra och beseglade sitt val genom detta konkordat, som band alla dess undersåters själar och samveten i romerska kedjor. Wirtemberg och Bayern ha följt Österrikes exempel; och i Juni sistlidet är afslutade storhertigen af Baden, utan att rådfråga sina ständer — och Baden har likväl en riksdag — i Rom ett konkordat, som ötverantvardade åt påfven och hans tjenare erkebiskopen all den samvetsfrihet, hvaraf hans protestantiska undersåter förut njutit. Påfven fick oinskränkt makt öfver presterskap och lekmän, öfver universiteterna och de offentliga skolorna, ja, till och med öfver den enskilda undervisningen. Och det, fastän Baden till största delen ar en protestantisk stat. Möjligheten af att en sådan tyrannisk handling skulle kunna utföras i en stat, hvars gränser stöta till Frankrike och Schweitz, och hvars städer genomkorsas al resande från alla verldens länder, visar hvad tyska folket tros kunna uthärda och huru Österrikes exempel förblindat beherrskarne öfver nägra at de tyska staterna. Det är tydligt, ovedersägligt, att det ligger i Tysklands och hela det fredsälskande Europas intres: e, att det stora tyska folket må koma under en annan fana och se en annan makt i spetsen för sin politik. Det är den Savoyiska frågan, som nu framkallat all denna oro, allt dettat vifvel. Man vill ej tro på franska regeringens försäkringar om att savoyvarderna äro lika franskt sinnade som någonsin fransmännen sjelfva. Hr Thouvenel har derföre ansett det rådligast, att tillställa de utländska regeringarne en not, hvari han försäkrar, att franska styrelsen ledes af de mest moderata och vänskapliga afsigter. Följden af dessa försäkringar är, att den känsla af osäkerhet, som förut beherrskade sinnena, nu ytterligare ökats; ty, med rätt eller orätt, ju mera franska regeringen talar om moderation, desto mera tror man motsatsen vara menad För att luona gsinna-n