vi skola dock ej låta afskräcka oss af denna itgång, utan taga mod till oss för att också ramställa ett praktiskt förslag, hvilket i sin illämpning skulle vara fullt användbart på samma gång det skulle i sina följder visa sig vara en riktig kassa-affär för jernvägen. Om jernvägsstyrelsen nemligen vid ippgörandet af den nya taxan, ville ber sluta sig ställa saken så att öl på butelj nedflyttades till 2:de klassen och återsända tombuteljer till 5:te kl. för frakt på fem mils väg och derunder, under det man åter ginge derhän i liberalitet att man, vid fråga om frakt af samma varor öfver 5 mil, nedsatte detta till 5 kl. samt skapade en ny kl. (med 10 öre pr Ske), uti hvilken bland en mängd andra artiklar äfven tombuteljer för transport öfver 5 mils väg upptoges, så skulle man snart se att beloppet för ölfrakterna pr år skulle uppgå till en ej ringa summa och jernvägsstyrelsen kunde ju dessutom, tills ett sådant resultat inträffat, söka sig ersättning genom uppflyttandet af öl på fat till 3:dje kl. Med den dagligen tillväxande konkurrensen inom denna industrigren skulle man snart få se huru öl skickades från de aflägsnaste orter, under det att dessutom på samma gång hvar och en afnämare skulle bjuda till att vara den, som tillverkade den bästa varan. Att ins. har haft svårt att försvara sin sak just på detta fält, synes derutaf, att han alldeles ignorerat våra anmärkningar öfver den nuvarande oformligheten att upptaga viner och maltdrycker under samma kategori, då en sådan prisskillnad förefinnes emellan dessa varor, att priset för vinet kan uppgå till flere rdr under det att ölpriset !: gst uppgår till 8 sk. pr butelj. Hvad svarar den ärade ins. härtill? Måste han ej medgifva, att detta åtminstone är en oformlighet, som bör och kan rättas? Ins. gör sig dessutom skyldig till motsägelser på ett par ställen, så t. ex. säger han på det ena stället, att den omständigheten ej får tagas i betraktande vid en klassificering af godset, att frakten kan erhållas för bättre pris med forbonde än på banan; men säger dock straxt nedanföre att forslingen på landsväg i bredd med jernbanan (åtminstone några längre distanser) är en oegentlighet, som ej bör tolereras, cch måste formannen, genom kloka bestämmelser å jernvägens sida, lära sig inse, att hans rätta funktion är att tr ansportera godset till och från jernvägsstationerna, men icke att konkurrera med sjelfva banan. Apropos detta, så mötte vi häromdagen på Stampen (här i Göteborg) en fora af 15 forbönder, som stodo i begrepp att lemna staden. Tillfrågade hvarifrån de voro och hvarthän de ämnade sig, sade de sig vara från Ulricebamn och nu åter på hemvägen, efter att hafva här hemtat köpmansgods för någon handlande på det förra stället. De beklagade sig högt deroöfver, att de i stället att hemta godset i Foglavik, dit de från hemorten endast hade omkring 4 mil, nu måst fara omkring 7 mil utmed banan. I början försökte herrarne hemma, utlät sig en af formännen, att taga sina varor till Alingsås och derifrån sedan hemta dessa med hästar, men det blef nära dubbelt så dyrt och nu hafva de afstått. Lägger man nu härtill, att detta var i Mars månad, just under den svåraste källossningen, så finner man nog, hvilken mängd af foror som skall gå utmed banan under den tid af året, då väglaget är bättre. Efter den forlön, som de betingat sig, gick banan der miste om en frakt af 135 rdr. Vi hafva nu följt vår ärade ins. i hans motivering till försvar för den nuvarande klassificeringen uti godstaxan och dess ställning i öfrigt, och öfverlemna till allmänhetens bedömande att afgöra, huruvida och i hvad mon han eller vi lyckas i våra olika åtaganden. My cket vore ännu att tillägga men vi hoppas att våra uppsatser redan ge: nom ej för många bortskymmande specialiteter, hafva visat den ide, som vi velat läggs till grund för taxans omarbetning. Då dett: arbete för närvarande är 1 görningen, hört vederbörande ej försmå något i ämnet all varligt uttaladt ord, helst jernvägarnes lifs fråga, vara eller icke vara, till en betydlig de beror af deras frakttaxa.