1852 en utryckande infanteriafdelnings marsch och ann att de i vanligt marschtempo tillryggalade 115-118 steg samtipåskyndadt marschtempo 125-127 steg i minuten och likväl derunder förblefvo fast slutna och ordnade. De flesta öfriga europeiska trupper tillryggalägga under marscher för det mesta blott 100 samt vid sluten exercis 108-110 steg i minuten och kunna ändock ej hålla sig så väl uppe i linien som spaniorerna. En annan vacker sida hos spaniorerna är deras manstukt. Strafflagarne äro visserligen ännu medeltidsaktigt stränga, men äfven utan dessa skulle spanska soldaten vara ett mönster af disciplin, ty de tilllämpas numera sällan. Soldaternas lydnad för sitt befäl är så obetingad, att han följer detsamma äfven tvärtemot regeringens och lagarnes bud, hvarpå nyare historien lemnar otaliga bevis. Visserligen säger man att lydnaden uppehålles genom kroppsliga straft och att detta missbruk skulle vara så inrotadt att humana officerare af sina underlydande anses såsom karaktersvaga. Men man finner ofta bekräftadt af erfarenheten, att gemene man tycka mera om tyranni än om svag mildhet. Dessutom är hederskänslans riktning olika nästan för hvarje land. I Spanien riktar den sig mera mot det yttre, den sammanhänger med fåfängan och stoltheten samt sätter det fysiska lidundet i bakgrunden. — Spanska soldaternas ordningskärlek i det inre af deras kaserner, ifvern, hvarmed de hålla vapnen och monturen blanka, kan uppställas såsom mönster för alla länders soldater. Deras uppmärksamhet och villighet i den vanliga tjenstgöringen äro lika utmärkta som deras förnöjsamhet nöd, deras uthållighet i besvärligheter, deras mod och hängifvenhet i faror. (Forts.)