ytterligare två års befrielse från konsistoriela gör. mål och munera ambulatoria, för att fortfarande egna sig åt arbetet för Svenska Akademiens ordbok. — När denna skall börja att utgitfvas, eller om detta någonsin kommer att ske, derom sväfvar man ännu i samma op0visshet. , Dödsfall. Kommendanten i Malmö, öfversten m. m. O. J. Ström har derstädes d. 11 d:s aflidit i en ålder af nära 85 år. Den aflidne hade i 76 år varit officer och deltagit i Gustaf III:s tälttåg mot Ryssland, kriget i Tyskland samt fälttåget i Norge. Han hade varit med i sammanlagdt 34 större eller mindre affärer. Snöfallen i norra Sverige. I NorrlandsPosten skrifves d. 10 d:s: Det myckna snöandet fortfar ännu i dag. Snöplogen måste anlitas för att bana väg igenom stadens gator. Jernvägstrafiken har i ett par dagar varit hämmad och på landsvägarne våga resande sig ej gerna ut. Eldsvåda. Natten till d. 7 Mars uppbrände en del af det brukspatron Elfbrink tillhörande Mackmyra bruk i Gefleborgs län. De brandskadade byggningarne voro försäkrade i länets brandstodsbolag till 7,125 rdr rmt. Humboldts Bref. Preussiska regeringen har nyligen förbjudit spridandet af en hos Brockhaus i Leipzig utkommen skrift, hvilken innehåller Al. Humboldts brefvexling med Varnhagen von Ense och är utgifven af den sistnämndes niece Ludmilla Assing. Det opassande uti att utgifva sådana bref så snart efter Humboldts död och medan Kungen, hvilken ofta omnämnes på ett mindre smickrande sätt, ännu lefver, framstår i ännu ogynsammare dager derigenom att ett till en död naturforskares enka stäldt och nu i tidningarne offentliggjordt bref visar, att Humboldt på intet vis skulle hafva tillåtit utgifvandet af den ifrågavarande korrespondensen. Detta kan emedlertid icke utgöra något hinder för dess användande nu då olyckan en gång skett, och skriften kan blifva ett ganska vigtigt bidrag till samtidens historia. Hvad som i synnerhet är af intresse att få veta, är att den år 1847 församlade Landtdagen bragt Konungen och Ministrarne till förtviflan! Konungen grät under det några bland Ministrarne, såsom Bodelschwing, tillrådde stränga mått och steg, och andra, såsom Canitz, till eftergift. Konungen som lätt blir het, men äfven lika snart ångrar sig, återfick snart sin fattning och talade om att besöka Paris, sedan Henrik den femte ånyo blifvit insatt, hvilket han antog icke kunde dröja länge. Sedermera gladde han sig öfver den 2 December 1851, men vredgades öfver kejsardömets återupprättande. Humboldt, som 1852 kom till Paris, ansåg att den mest tygellösa demokrati vore att föredraga framför despotismen, hvarutinnan dock ej hans franska vänner ville gifva honom rätt. Öfver hufvud taget stod Humboldt alltid på oppositionens sida och bestod heta strider både med Kungen och hofvet. Han skildrar den nyligen aflidne exministern Raumer såsom den dummaste och grofvaste bland alla dåvarande ministrar (i Manteuffels kabinett). Med denne kom Humboldt, i hans egenskap af chef för undervisningsverket, ofta i delo. Man erfar vidare af denna brefvexling, att Kungen ofta drifvit gyckel med hertigen af Gotha, hvilken han tillvitade egenkärleken att anse sig vara Kung af Ostphalen, till hvilken värdighet det liberala partiet skulle söka höja honom. För öfrigt hade Humboldt icke mycket att säga om huset Coburg. Prins Albert hade till att börja med under ett besök i Stolzenfels (vid Coblenz) behandlat honom med ringaktning och sedermera (då H. blifvit riddare af Svarta Örnen) tillskrifvit honom ett sliskigt bref, som antydde att han (prinsen) missförstått några ord i Kosmos. Intressant är det äfven att erfara, det prinsen ansåg Irländarne lika litet förtjena medlidande som Polackarne. — Jemte Humboldts bref äro äfven Varnhagens aftryckta, hvilka icke äro mindre bitande när tillfälle dertill gifves, t. ex. då hofpredikanten Eilert kallat en på slottet firad ordensfest för ett) parlament. Med rätta anmärkes att Preussarne skulle utsätta sig för hela verldens åtlöje om de nöjde sig med ett dylikt surrogat för