en och än mera den på folkets läppar qva lefvande traditionen har många åfventyrlig händelser att omförmäla, bland hvilka konun Carls undangömmande i skorstenen till en : spislarne i Åhus prestgård är en at de oftas berättade och mest kända. Man skulle kunn ha väntal sig, alt här i detta skådespel s Carl XI framstå såsom en lefvande, helgjute personlighet, hvilken ej allenast står dei emedan historien säger, att det var han sor gömdes i skorstenen -— man skulle vidar kunnat hoppas få se någon med romantisk lif och sanning, någon med kraft och frisk poetiskt saftig pensel uppdragen målning u snapphanarnes obundna, tygellösa skogslif, de de kämpade för sin frihet och sina politisk. sympatier, om än råheten i deras natur dre dem att begå vilda excesser — man skull förmodat, att förf., såsom början ock tycke vilja angifva, skulle i Göran Krabbe såson hufvudfigur ha tecknat ränksmidaren, hvar lifs förnämsta mål är att uppnå spetsen a ärelystnadens pinnstege — man skulle, trot att den ädla prinsessan Ulrika Eleonora skul le fått sig beskärd en utvecklande, karak tersskildrande roll o. 8 Vv. — — Men ämne har troligen vuxit öfver förf. Hans (henne: eller deras) ifver har hufvudsakligast gått u på, att göra det hela så historiskt som möjligt utan att han betänkt, det historien härvidlag är underlaget, och det dramatiska återiger sjelfva den byggnad, som uppföres på den. samma. Könung, prinsessa, snapphanar, ränk. smidare, hotmän, prest, bönder — alla dessa figurer skymta fram, säga sina ord, göra hvad historien eller traditionen berättar, samt draga sig derefter tillbaka, öfverlemnande sedan åt åskådarens egen historiska kunskap att för sig sjelf komplettera deras blifvande öde, eller i förbigående låtande någon af de öfverlefvande med ett par ord omnämna det. Det är denna i vår inhemska dramatiska litteratur, i synnerhet då den berör historiska ämnen, så ofta öfverklagade brist på dramatisk sammanhang, på en händelserna och personligheterna förenande tråd, som äfven vidlåder detta stycke. Det förefaller oss nästan som ntkastet till en ganska spännande roman, der man gvupperar, händelser och personer i vissa afdelningar och kapitel, utan att vara så särdeles nogräknad med helgjutenheten. Så t. ex. bortrofva snapphanarne prosten RKönnows dotter, en annars ganska frisk och täck karakter, utan att dertill finnes det ringaste af denna nödvändighet, som alltid utgjorde den store Shakspeares hållhake för fantasien, äfven då denna vågade sig ut på så äfventyrliga färder som Stormen och En sommarnattsdröm om. fl. Vi tro hela detta bortröfvande kunna till styckets nytta vara borta, i synnerhet; som händelsen ej sker inför åskådarnes ögon, utan endast — omtalas. Vidare är det visserligen en i och för sig sjelf ganska effektrik scen, då prinsessan Ulrika Eleonora beröfvar sig sjelf alla sina prydnader, att för dem skaffa de svenska fångarne lindring, men den goda prinsessan dyker hastigt upp för att lika hastigt åter försvinna, utan något ingripande i den dramatiska händelsens gång; likaså kunna vi ej rätt förstå meningen med den ädla Jytta Thotts mission till prinsessan. Det år alltid ett fel, att öfverlasta en dramatisk produkt med händelser, scener och personer, hvilka ej betingas af just sjelfva nödvändigheten. Förf. låter, såsom i förevarande skådespel ock skett, alltför lätt förleda sig att för en tillfälligt intressant bipersonlighet glömma sjelfva hufvudkaraktererna, hvilka derföre äfven blifva matta och mera förefalla oss såsom ett slags väl gjorda automater än som menniskor med vilja och deraf förestafvade handlingar och lif. Fru Sjöberg utförde Maria Rönnows roll med täckhet och lif. Rollen är ock den på