garne hade besvärat honom med ett uppdrag, som kunde kosta honom hans embete, ja måhända hans lif. Ty fastän han herrskade öfver trettiåtta millioner menniskor och deras lif eller död berodde af hans minsta-vink — hans provins hade nemligen en så talrik befolkning — så var han dock sjelf helt och hållet beroende af ett despotiskt hofs godtycke, hvilket kunde betrakta emottagandet af depescherna som ett svårt brott. Men en kines eger ett förundransvärdt välde öfver anletsdragen. Han ser merändels vänligast ut, när han har minst anledning dertill, och han bemödar sig om att visa den finaste artighet, när han i sitt hjerta beklagar att han icke kan låta prygla sin gäst till döds. Artigheten yttrade sig här för öfrigt icke blott i ord utan äfven deri att värden stapplade upp pyramider af läckerheter på sina gästers tallrikär och tvang dem att dricka många bägare varmt vin, samt gjorde dervid sjelf godt besked för sig. (Forts.)