te magasinshuset i tvenne våningar och sådant det öfverläts till öbverna) med en behållning den 31 Dec. 1859 af 5 å 600 tunnor spanmål. Det har således betydligt smält villsammans, men finnes dock och är till stor nytta för befolkningen. Det står f. n. under Konungens Befallningshafvandes öfverinseende enligt k. Kung. af d. 6 April 1842. Det äfvenledes af Per Brahe donerade saltupplaget af 200 tunnor finnes ej mer. Sundsvalls ångfartygsbolag har beslutat en utdelning af 16 procent för förlidet är. Johan Nybom har på sin sångarfärd återkommit från Norrland och är på väg söderut; som i går skulle han gifva en deklamatorisk soire å rådhussalen i Köping. Vid den statistiska kongress, som instundande sommar skall hållas i London, kommer Norge att representeras at Overliprer Daa. Balettmästaren A. Bournonville vid kgl. teatern i Köpenhamn har af danska konungen blifvit hedrad med Dannebrogen. Ur ett Bref från Norrland meddela vi följande, hvilket vi anse kunna vara af intresse för läsaren: Här uppe ha vi roat oss tappert under julen. Det ena dansnöjet har aflöst det andra hela tiden, och de fortfara ännu — rätt patriarkaliska och följakligen trefliga seder. , Jag längtade mycket efter att få se Lappar, och har nu fått denna åstundan rikligen tillfredsställd. De svärma nu nedimyckenhet från sina för djupt snöbetäckta fjellar. Det är dock ej utan en vemodig känsla jag kan se detta utdöende folk, som märkbart förminskas för hvarje decennium och af civilisationen jagas längre och längre upp mot Skandinaviens ryggrad. Jag vågar påstå, fast ej högt, ty Lapparne äro här mycket hatade, att de öfriga bönderna skulle ha mycket godt att lära af detta stackars föraktade folk. I allmänhet är ett orätt begrepp rådande om lappen. Man tror att det är ett fult och högst ohyfsadt folk; alldeles misstag! De äro nätt och väl klädda i sina kläder af renskinn, som äro både ändamålsenliga och prydliga, vänliga i sitt sätt, då ej bränvin fått förmörka förståndet, små men väl växta och viga; ofta får .man se behagliga ansigten bland qvinnorna, temligen koketta på sitt sätt äro de, men kända för att vara kyska. Deras eget språk är ej välljudande, men när de tala svenska, låter det rätt bra och vida bättre än norrlänningens dialekt. De älska, likt befgsbarn i allmänhet, mycket det lysande, och intet finnes hos dem hvarpå ej den röda färgen förekommer, t. o. m. på skorna. Den rusige lappen är en fånig stackars varelse, snarlik den plågade biflugan, som sticker sig sjelf i sin vrede. Lappmannen, som kommer färdandes med sin ståtliga renhjord, sin familj, tjenare och sitt tält, spåminner i mitt tycke bra mycket mer om den sjelfständige odalbonden än skåningen vid sin ölstånka eller norrlänningen när han, med svetten i pannan, tummeoch pekfingersspetsarne hvilande på den utsträckta tungan, står och räknar penningarne han fått på en dum timmeraffär ur sin egen skog, som verkligen vandrar bort för e ett vrakpris.