berattade han, hade fallit i en djup grat och låg på dess gyttjiga botten oförmögen att hjelpa sig sjelf. Konfucius, som händelsevis kom dit sade Stackars karl, det gör mig mycket ondt om Yig, men hvarför bar du dig så dumt åt och gick och föll i? Om du någonsin kommer upp, så akta dig derefter bättre. Derpå kom Buddha och sade: Jag ville gerna hjelpa dig, och om du kunde klättra halfvägs upp ur grafven, skulle jag kanske kunna räcka dig och draga dig upp. Men den olycklige kunde icke röra sig det ringaste. Då kom Frälsaren och steg ned i grafven och drog honom upp derur. Och sålunda blef mannen slutligen räddad. Den tyska Jägargossen. Vid södra Preussens organisation, bade ibland andra Kongl. officianter, äfven en tysk underjägmästare blifvit flyttad till det förra Pohlen. En afton skickade han sin son en fjortonårig gosse, med bref till ett närliggande posthus. Då gossen skulle bege sig bem och endast var 300 steg från sin fars hus, såg han något sitta på vägen som han i början ansåg för en bund. Månan kastade ett matt sken på vägen, snön glittrade, det var en förkräckligt kall natt; gossen trädde ännu några steg närmare, och igenkände en — varg. I sin barndom hade han ofta hört berättas, att, när man förföljdes af en björn, det var bäst att kasta sig på marken och låtsa sig vara död. I ångsten trodde han på samma sätt kunna skydda sig för vargen, och kastade sig till jorden. Vargen nalkades genast med långsamt betänkliga steg, stannade oeh vädrade på honom. Gossen rörde ingen lem! Nu gick vargen omkring honom, stannade vid fötterna, började lukta på honom och här och der röra honom med nosen. Öfverallt råkade han på kläderna. Han skred allt högre och högre emot hufvudet, och stötte nu på nacken. Han slickade, pustade, och klippte med lipparne, saliven rann ur gapet i gossens halsduk. Slickningen blef lifligare, pustningen häftigare och rofgirigare. Nu trampade vargen ut med tassen, så att han hade gossens hals emellan sina begge framtassar. Död eller lif! tänkte gossen. Hastigt som en blixt fattade han vargen vid begge framtassarna, drog honom nära intill sig, sprang upp, och bar sin hungriga gäst på ryggen. Vargen ville bita; men gossen drog honom så tätt intill sig, att han icke hade rum dertill, Nosen låg nära intill gossens venstra kindben; den skarpa torra tungan hängde nära vid hans mun; vargen rosslade, som om halsen varit tilltäppt, han kratsade med sina baktassar igenom gossens både stöflor och strumpor så att han blödde. — Far! Far! ropade nu gossen, när han lyckligt kommit till trädsårdsporten. — Far, Far, för Guds skull Far! — upprepade han i en förskräcklig ångest, emedan ingen hörde honom. Porten var innantill riglad, och alla sofvo i huset. Han hade uttömt sina krafter; bulta kunde han icke, emedan han ej hade någon hand fri, och med foten tilltrodde han sig icke att stöta på porten, emedan han fruktade att förlora jemvigten och falla omkull. Ändtligen stötte han baklänges sin gode vän vargen emot dörren. Vargen tjör — alla hundar foro upp; Tyras, Diana, m. fl, alla voro på en gång på platsen. — Far! ropade gossen under hundarnes skallande, för Guds skull lät opp, jag har en lefvande varg. Nu hörde den gamle underjägmästaren, och den omtänksamma modren var redan på gården och öppnade porten; fadren hade redan fattat sin lodbössa. — Skjut icke! ropade sonen emot hono:r, jag har honom ju på ryggen. Låt endast upp ladan. Han ställde sig med ryggen emot ladväggen och kastade vargen på en gäng mot golfvet. Här väntade hundarne fången; men han sönderslet 3 stycken, och blott en kula dödade honom. Gömdt är icke glömdt. Följande omständigheter tyckas vilja bringa i dagen, att en mordgerI 1 ning blifvit för öfver ett halft århundrade sedan be-gången uti f. d. Borgmästaregården i Karlshamn, som numera eges af färgeri-fubrikören Zellinger. — Den 29 nästl. Dec. var trädgårdsmästaren Rydberg, jemte tvenne färgeriarbetare, sysselsatt med arbete uti trädgården till nämnde hus, då de, vid uppgräfvandet af ett körsbärsträd, under detsamma på omkring en alns djup påträffade hufvudskålen af en menniska tillika med en mängd ben. På midten af hufvudskålen sågs ett hål, såsom efter en inslagen spik, hvaraf man drog den slutsatsen att personen, som hufvudskålen tillhört, blifvit mördad, och anmälde förhållandet för den nära boende stadsläkaren, d:r Drakenberg, som sedermera efter verkställd undersökning, och efter det saken äfven blifvit för magistraten anmäld, afgifvit det embetsutlåtande, ,att hufvudskålen tillhört en person, omkring 35—42 år3 gammal, att den legat många år i jorden, att pergt oe RA