Cavour, De politiska förhållandena tyckas nu begynnå utveckla sig at sig sjelfva. Civilisationen börjar ånyo skrida framåt. Hvarje händelse, som nu inträffar, skingrar tviflen, uppmuntrar de tvekande och ingifver Europa grundad förhoppning om att lugn, ordning och förnuftsenlig frihet skola återvända och utöfva sitt inflytande öfver hela den civiliserade verlden. Makten befinner sig åter på rättens sida. Tidens stora andar skola intaga de platser, som dem tillkomma — fredligt, såsom det rätta höfves, men ej nyckfullt eller våldsamt. Likasom i de träsnitt som illustrera någon hemsk tysk saga det godas seger visar sig i raseriet hos de demoner, som blifvit Inrade på sitt rof, tjenar det högljudda skriket om vår tids okunnighet och sociala elände endast till att bekräfta, hurn sann den politik måste vara, som väcker så stor oro. I vårt 19:de århundrade finnas klasser, hvilka utvisa hvad nästan hela menniskoslägtet var i fordna tider. I hvarje Romerskt-katolskt land i Europa är det den arme bonden, som plöjer jorden, men han är nästan lika okunnig som den dragare han kör; hans religion är endast vidskepelse, lika rå och oförnuftig som en afrikansk fetischdyrkares; hans röst och hän der stå till den förstkommande herres tjenst som kan uppägga hans grofva böjelser. Den na krassa hord af okunniga menskliga varel ser kan genom sitt råa korus gifva vigt å de långa klandrande tirader, som prestern: uttala mot sanningens lugna framåtskridande De hafva tjutit och skriat vid åsynen af hvar je ljusstrimma, som lyst öfver jorden. Dera hedniska förfäder skreko mot Kristendomen de skreko mot filosofien, som upplyste den om att jorden svingade kring solen; de skre ko mot allmän upplysning, de skreko mot Bi belns spridande bland folket och nu skrik: de mot friheten. Det är larm, och ingentin; annat; men när det ljuder så hårdi och häf ff Lrrrr rm