tiva intressen, kan han bibehålla sig inom en öfver de verldsliga affärerna vida upphöjd sfer. Såsom medlem af italienska förbundet skall han beskyddas af förbundsarmån. Påfvens armå skali blott vara en den offentliga ordningefs fana; men skola yttre eller inre fiender bekämpas, så tillkommer det icke kyrkans öfverhufvud att draga svärdet. Det i hans namn gjutna blodet vore en kränkning mot den gudemliga barmhertigheten, hvars representant han är. När han lyfter sin hand, så vare det till välsingnelse och icke för att slå. En annan högst vigtig punkt är den, att den katolska kultens upprätthållonde icke uteslutande drabbar den påfliga regeringens undersåter. Påfven är alla troendes andlige furste; det vore derföre icke rätt, om de utgifter, som erfordras för att upprätthålla den glans, som höfves kyrkoöfverhufvudets majestät, skulle bäras ensamt af befolkningen i hans stater. Det är de katolska makternas pligt att genom rikliga tributer till den helige fadren bestrida utgifter, som intressera dem allaa Hans budget skall på det sättet icke blifva en uteslutande romersk; den skall blifva internationel, likasom hans myndighet, hvilken i religiöst afseende) erkännes och aktas allestädes. der den dogm, hvars representant han är, är samvetenas lag. På det sättet skall ett i dubbel måtto dyrbart resultat vinnas: å ena sidan skall påtven i de katholska makternas tributer finna en ny hyllning af den utaf honom utöfvade moraliska maktens allmännelighet och enhet, och å andra sidan skall han icke nödgas betunga sitt folk med skatter, hvilka fylla hans skattkammare, medan de vanfrejda hans namn. Romagna är sedan några månader faktiskt lösryckt från påfvens auktoritet. Detta landskap har haft en provisorisk regering. Det styres nu af en förvaltning, hvars myndighet sträcker sig till alla Mellan-Italiens stater. Denna skilsmessa är redan en fait accompli. Skall man återgifva Romagna åt påfven? Vi vilja vid lösningen af denna fråga blott taga påfvedömets intresse till råds. Vi hafva redan sagt det, vi skrifva såsom katholiker, vi söka endast och allenast efter hvad som kan båta kyrkan och bereda hennes höge chef den trygghet och storhet, som Frankrike i högre grad än hvarje annan nation är pligtigt att förskaffa honom. Hvad oss beträffar, tro vi icke, att Romagnas lösryckande innebär en förminskning af påfvens verldsliga makt. Hans område blir visserligen minskadt, men hans politiska makt försvagas icke genom att befrias från ett förlamande motstånd, utan blir derigenom moraliskt stärkt. Ty, vi måste upprepa det, kyrko-öfverhufvudets myndighet beror ingalunda på vidden af ett statsområde, hvilket han blott kan försvara med en främmande makts vapen, ej heller på antalet undersåter, dem han nödgas förtrycka för att göra sig lydd; den hvilar på det förtroende, den aktning, som påfven ingifver, icke på stränghet och tvång. Hvad vinner den helige fadren i glans, värdighet och storhet, om hans stater omfatta några qvadratmil mer eller mindre? Åro icke hans välsignelse och hans lärdomar de vigtigaste yttringarna af hans makt? Undervisar och välsignar han icke hela verlden? Frågan är icke, om han bjuder öfver få eller öfver många menniskor. Det väsendtliga är, att han har tillräckligt undersåter för att vara oafhängig, utan att dock hafva för många. Påfvens betydelse beror icke på de tjugoen provinser, som han nu beherrskar. Bologna, Ancona och Ravenna, hvilka äro skilda från Rom genom en bergskedja, genom inbyggarnas karakter och historiska minnen, bidraga intet till Roms glans. Påfven, thronande i Rom och residerande i Vatikanen, detta är hvad som väcker verldens häpnadsfulla vördnad. Fursten öfver påfvestaten märker man knannt.