I Vetenskapsoch Vitterhetssamhället höll Intendenten hr A. Malm i går afton ett föredrag, hvilket, anslutande sig till hans förut derstädes hållna om Bohusläns fiskar, afhandlade Bohusläns foglar. Den långa intressanta och lättfattliga inledningen, för att göra åhöraren förtrolig med fogelns byggnad och betydelsen af de särskilda organernas utbildning såväl i och för sig, som i jemförelse med däggdjuren och särskildt menniskan, upptog dock det mesta af tiden. Hvad särskildt rörde Bohusläns foglar, anfördes hufvudsakligen, att af Sveriges hittills kända omkring 300 togelarter hade 214 blifvit anträffade i länet, af hvilka 134 derstädes häcka. Efter korta, men karakteristiska kännetecken på de olika hufvudgrupperna, fick man äfven veta att dessa på följande sätt funnos representerade inom länet: al sparfloglar träffas 60 species, af klätterfoglar 4, af roffoglar 27 ärter, af duffoglar 2 arter, af hönsfoglar 4 arter, af vadare 37 arter, samt al simfoglar 80 arter. I inledningen visade talaren först huru lätt det vore, att, oaktadt den skenbart stora olikheten emellan skelettet af en fogel och en menniska, likväl finna dem fullkomligt öfverensstämmande i grundideen, ehuru naturligtvis hvarje enskildt parti måst utbilda sig för det dermed afsedda olika ändamålet. Särskildt fästade sig härvid talaren vid benbyggnaden i fogelns vinge och bröstbenet med den s.k. kammen. Hvad detta senare angick visade han nödvändigheten af dess sinnrika bildning, för att med ringa tyngd kunna erbjuda stor häftningsyta för fogelns flygmuskler (det köttiga bröstet). Foglar med längre, spetsigare vingar och liten kropp (t. ex. Svalorna) behöfde ej så stor kraft för att röra sig, derföre vore äfven deras bröstkam relativt lägre, såsom ej behöfvande erbjuda så stor yta för musklernas vidhäftning; hvaremot hos foglar med tung kropp och små afrundade vingar (t. ex. Orren) bröstkammen vore ganska hög. Vid ofvergången till respirationsorganerna anmärkte talaren att foglarne sakna det s. k. öfra struphufvudet hos menniskan, men deremot ega ett nedre struphnfvud nära lungsäckarne, egendomligt för foglarne, samt så karakteristiskt bildadt, att man derpå velat grunda en systematisk indelning af foglarne. Visade äfven en högst märkvärdig korrespondens mellan antalet af sångmuskler på detta struphufvud samt anordningen af de mellersta vingtäckarne, hvarigenom man, utan att dissekera fogeln, kan af vingtäckarne sluta till antalet af muskler. Betecknade detta såsom en högst märkvärdig tillfällighet, då vingtäckarne uppenbarligen ej hade ringaste gemensamhet med sångmusklerna. Härefter öfvergick talaren till en speciel granskning af fjädern, visade dess utomordentliga konstruktion samt nödvändigheteten af och sättet för ruggningen; sökte visa att myckenheten af fjäder ej gjorde fogeln fullkomligare, då istället den vore fullkomligare, hvilka med mindre resurser kunde åstadkomma detsamma, som en annan med större. Redogjorde i sammanhang härmed för lufikanalerna inom fogeln, genom hvilka han kan inblåsa luft i nästan alla kroppens delar och derigenom göra sig specifikt lättare, så mycket mera som denna luft uppvärmes till fogelns egen inre temperatur, omkring 449, och således blefve ojemförligt lättare än den omgifvande atmosferens; en flygande fogel kan derföre anses som en lefvande luftballong. Härefter öfvergick talaren till foglarnes systematiska indelning; förevisade karvakteristiska uppstoppade exemplar af de särskilda grupperna, redogjorde för näbboch fotbildningarne m. m. samt visade dessas öfverensstämmelse med de särskilda gruppernas lefnadssätt, vanor o. s. v. MNSärskilt må anföras att talaren vid redogörelsen för duffoglarne påpekade, att man vid deras sätt att uppföda sina ungar kunde spåra en motsvarighet till däggning, genom mjölkbildningen i kräfvan; förklarade vid hönsfoglarne nödvändigheten för dem att nedsvälja sand och grus för lättandet af matsmältningen, samt anvisade slutligen, vid behandlingen af simfoglarne, de närvarande damerna ett enkelt sätt att af det yttre sluta till, huruvida en and hörde till de s. k. gräsänderna med läckert och ätbart kött, eller till de s. k. dykänderna med segt och tranigt. Simfoglarne göra neml. egentligen ej med någon baktå, men för ordningens skull finnes