fas i ett gemensamt hem, samlas dock gerna i en gemensam kyrka; man ser att de stämma möte vid nattvardsbordet, oftast det enda ställe der de äta ett gemensamt bröd. Att detta är ett vackert bruk, lär ingen förneka, och det vackra förtjenar ju att föredragas för sin egen skull; .men denna gemensamhet och denna anslutning grunda sig derjemte på ett verkligt andligt behof, och detta behof, förnimbart öfver allt i lifvet, gör sig gällande ännu på sjeliva dödsbädden. Den menniskobiitne sjelf hade med mycken åstundan begärt att äta påskalammet med sina. vinner förr än han led, och när han — lejonet at. juda — sedermera kämpade blodskampen och trampade vinpressen allena, bad han dem ännu vaka en stund med sig. Ej underligt då om den sjuke, som åstundar nattvarden, ofta begär att någon kärare vän. eller anförvandt får deri deltaga. Sådant har ock at mången prest blitvit beviljadt, ehuru kyrkolagen lärer tala deremot. Att nu vilja gå ända derhän i laglighet och kyrkotukt, att man kan bortvisa de vid försoningens altare knäböjande barnen från föräldrarnes sida och förbjuda barnen eller syskonen åter att intinna sig vid ew och samma altare, dewua torde hvar-. ken vara klokt eller med kristendomens anda ötver-. ensstämmande. Ty der ett andeligt behof framträder med krait, utan att tillfredsställas, der råkar menniskan lätt på farliga afvägar, hvarpå just vär bärvarande tid töreter så varnande exempel. Den, som bindras att ansluta sig till sina närmaste, ärju oforhindrad att sluta sig ull andra toregilna vänner och andeliga anförvandter, och då kan otvergitvandet at sjuka tvräldrar och af egna barn möjligen komma att auses såsom offer för Iristi namns skutt. Härvid kan visserligen invandas, ait enligt Kongl förordningen den 26 sistlidne September, det numera är ullatet av låta sig skrifta och begå nattvarden vid tnnan församling, än den man twillhör; men detta at Kongl. Maj:t medgifna undantag tron den allmänna lagen, hvuket icke han räknas dem till förtjenst, som itra for territorialindelningen, är ingen regel, och då deu sökande tör hvarje gang måste förse sig med sin själasörjares bevis, aw han til sakramentets begående är, euer gällande lag, oförhindrad, så skall den medgina tillatelsen alluör sällan begagnas och de anmärkte vadorna således qvarstå. Hoppas man likväl att deuna tillåtelse kommer att oftare anlitas, hvartill då territorialindelningen? Har man redan börjat lossa sockenbandet, hvartor nu i sista stund vilja twilldraga det, om icke för att få det så mycket snarare aut brista och för att vålla presten än mera trassel och besvär. Prestens beröring med församlingens medlemmar, säger man, har bitulls endast kunnat vara passiv. För att minska prestens ansträngningar och sätta honom i stånd att uppsöka de förvillade fåren, vill man pålägga dem et band. Men svårigheterna skola än mera vkas, emedan det der bandet är ect onaturligt band, som redan befinnes vara i upplösningstillständ och således oanvändbart och förkastligt. Vid sådant förhållande vore det väl än mera skäl, att inom församlingen behålla och befästa det naturliga bandet, slägtoch familjebandet. Detta band skall aldrig utdömas. Det kan försvagas äfven det bandet, men då vet man att det uppstätt någon sjuklighet, som fordrar snar bjelp och som det erfarna ögat lätt skall upptäcka. Det skall då finnas både ett såradt hjerta och ett förstockadt hjerta, och som den ena sjukdomen vanligen härrör från den andra, skola bägge patienterna bäst behandlas af en och samma hanu. För att derjemte sätta presten i tillfälle att mera egna sig åt sitt egentliga kall, borde man Så mycket som möjligt minska hans verldsliga bestyr. Det är uppenbart, att på fyra pastorsexpeditioner skola göromälen upp-. taga sammanlagdt mera tid, än om de verkställdes. på en enda. linsamt utskrifvandet och inregistrerandet af flyttningsbevis från en af stadens församlingar till en annan skall medföra ej ringa besvär, och detta skulle helt och hållet undvikas och mycken tid i öfrigt för presten besparas, om församlingarne sammanslogos till en med en enda pastorsexpedition, der en stor del af göromålen kunde verkstälas af lekmän. En prest räcker icke till hvarken för 20,000 eller 10,000 innevånare. Går det an att fyra prester tjenstgöra vid en församling, så kan det icke heller vara afventyrligt att anstulla äfven ett större antal, om så skall erfordras. Dessa äga då förmånen att kunna sig emellan fördela göromålen efter hvars och ens särskilta kallelse och gåtvor, och ju flera nyanser i detta hänseende ju mindre orsak för åhörarne att vända sig till andra församlingar. En gemensam förvaltning af kyrkornas ekonomi skulle, ehuru önskvärd, medföra klander och obehag, så länge något enskildt intresse vore fästadt vid den ena kyrkan eller den andra, men denna olägenhet försvinner, om kyrkorna blifva allas tillhörighet. Vi finna oss ganska belåtne att äga gemensam fattigvård, gemensam skolstyrelse och så mycket annat gemensamt: kunna vi icke äfven förena oss om en gemensam kyrklig och andlig styrelse samt så inrätta församlingen, att enhvar må inom densamma finna sin trefnad och tillfredsställelse .