Har Sverige råd att hålla sig någon utländsk besittning? Man hör sällan talas om Sveriges trans: atlantiska besittning, ön S:t Barthelemy, vid andra tillfällen, än när trohetsed de skall afläggas till Sveriges monark, eller då svenska statsverket skall lossa på pungen, för att skatia till vår barnsliga fåfänga att vilja hafva en transantlantisk koloni. Hvad skola vi med en besittning, hvilken, i stället att, som andra länders kolonier, lemna moderlandet inkomst, antingen genom producerande af råvaror åt detsamma eller som nödig fast punkt för handels bedrifvande eller dess skyddande, blott ligger oss till last, då vi utan ringaste direkta nytta årligen mäste till dess förvaltning utbetala minst 20,000 rdr. Vi hafva sannerligen ej råd att så dyrt skatta åt den lilla tillfredsställelsen, att i de geografiska läroböckerna stå upptagne bland de makter, som ega en utländsk besittning. På hundrade bättre sätt kunde dessa penningar komma vårt land till verklig nytta. Man invänder måhända att ett guvernörsembete, bestyckade batterier och en väpnad milis måste finnas för att skydda kyrkan, religionen och våra trosförvandter. Men på nästan alla de öfriga Westindiska öarne finnas lika många svenskar och flera trosförvandter än på S:t Barthelemy, och de bo der nöjda, utan att känna något behof af att underkasta sig det skydd, som Gustavias kanoner skulle skänka dem. Huru litet skydd man påräknar af dessa för vår handel, visas bäst af ett regeringsbeslut af d. 27 sistl. Oktober. Guvernörsembetetj hade nemligen anmält behofvet af kanoner med lavetter och ammunitionsartiklar såväl för batteriet Gustaf III som för batterierna vid Gustavias hamn, denna hemställan fann regeringen ej till någon åtgärd föranleda; men då det hade blifvit upplyst, att de på ön befintliga Salutkanoner Voro i bristfälligt skick, beslöts, att sex stycken brukbara Sexpundiga kanoner för detta ändamål borde ditsändas. Efter inhemtandet al! detta regeringsbeslut, torde det vara klart för hvar och en om vi behålla denna besittning antingen för verklig nytta eller af fåfånga. Att det vid samma tillfälle beslöts, att tjuguen bandoler med remmar och huggare samt tjuguett miniggevär dit skulle försändas, kan ej det minsta inverka på omdömet. Då ön således påtagligen ej är oss till någon direkt nytta, utan blott till last, hvarföre bibehålla densamma som svensk besittning? Genom dess försäljande till en annan makt af luthersk religionsbekännelse, skulle våra trosförvandter beredas lika skydd, och Sverige skulle erhålla ett kapital, som, huru litet det än blefve, ändock -vore mera vinstgifvande än en årlig utgift. En annan makt, som förut har andra besittningar 1 dessa trakter, skulle kunna draga någon nytta af ön, och således äfven vara villig att erlägga en lösesumma, ehuru vi naturligtvis borde anse det som en vinst att blifva henne qvitt äfven för intet. Vi hafva sett att en motion om öns försäljande blifvit vid pågående riksdag väckt inom Bondeståndet, och vi kunna ej annat än önska denna motion all möjlig framgång. Spar