Genom ännu ett argument har man sökt vindicera adelns representationsrätt; man har neml., som vi ofvananfört, framställt densamma som en åt de adliga ätternas hufvudmän genom förfädrens fosterlandet visade tjenster för evärdliga tider förvärfvadt fideikommiss. Detta tyckes knappast tarfva någon vederläggning. I huru stor förbindelse ett land kommit till en af sina medborgare, blir dock alltid iden, att afqvitta densamma genom inrymmandet åt hans ättlingar af företrädesrättigheter på den öfriga nationens bekostnad, en orimlighet och en orättvisa. Om man kastar en blick på den svenska adelns historia, finner man dessutom snart att landets tacksamhetsskuld till denna adel är vida mindre än ättlingarne föregifva. Vi ha redan omnämnt huru förmögenheten d. v. s. förmågan att underhålla en häst för kronans räkning blef basis för adelsvärdighetens reglerande i trettonde århundradet. Hvad de sednare upphöjelserna i adligt stånd beträffar, så föranleddes dessa tvifvelsutan oftare af den furstegunst en ögontjenare förstått förvärfva eller af politiska beräkningar än af några stora personliga förtjenster. Vi hvarken kunna eller vilja förneka historiens vittnesbörd att många ädlingar utmärkt sig som fältherrar och statsmän, men vi betvifla att ofrälse svenska män skulle, om de icke som vanbördingar varit uteslutna från alla högre militära och civila embeten, låtit öfverträffa sig af dem. Det är de ofrälse, som burit dagens tunga och hetta såväl i krigstjensten som inom administrationen, ehuru de, som underordnade verktyg, icke erhållit något offentligt erkännande för hvad de uträttat i fäderneslandets tjenst. Om man härjemte betraktar de grofva missbruk adeln så ofta har gjort af sin makt) — om man erinrar sig huru den vid flera tillfällen för utländskt guld förrådt sitt fosterlands intressen, huru den sträfvat att genom det ständiga utvidgandet af sina privilegier reducera den en gång så fria svenska allmogen till en klass af trälar, huru den på det mest upprörande sätt missbrukat dessa privilegier i det den utarmat sina underhafvande, hämnats deras ringaste förseelser genom grymma och förnedrande kroppsstraff eller genom att låta dem försmägta i sina ohyggliga slottsfängelser, så förekommer det som om vår tids ädlingar skulle handla klokt, om de icke så ofta förde sina förfäders patriotiska handlingssätt på tungan. Vi ha här ofvan sökt att i korthet framhålla huru föga öfverensstämmande med förnuftet och tidsandan den ståndsrepresentation är, som utgör grundvalen för vår svenska riksdagsordning. Att fyrkammarsystemet skall inverka menligt och förlamande på riksdägsärendernas gång är naturligt, äfvensom at! detsamma, då det icke tillstädjer en fri di skussion öfver dessa ärenden mellan de olika ståndens samtliga medlemmar, måste under: hålla en förderflig splittring inom representa tionen och utesluta möjligheten af de reaktionära åsigternas modifiering. 4) Vi tala här om adeln i allmänhet och icke on enskilta, hedrande undantag.