ogenskaper, som utmärkte dessa, gått i arf till deras ättlingar, torde bli svårare att bevisa. Det är anmärkningsvärdt att adeln sjelf alltid betraktat med någonting liknande förakt dessa parvenyer, som haft sina utmärkta personliga egenskaper att tacka för sin plats inom ståndet och hedrat ätten i mån af anornas mängd, ehuru det är klart att ju flera dessa äro ja mindre sannolikt är det att de egenskaper, som utmärkte ävtetadren, skulle äterfinnas hos ättlingarne. En nu lefvande, utmärkt svensk historieskritvare, som at adeln i värt land erhållit en hedersbelöning för sina skildringar at dess förfäder, gör 1 sitt allmiännast lästa arbete den anmärkningen ati de adliga ätterna etter några generationer deklinera och upphöra att prestera utmärkta personligheter. Med ett sådant videtur at adelsståndets erkände sakförare bör man jemtöra de al så många ädlingar på Riddarhuset atgifna försäkringarne, att de endast i fosterlandets intresse kämpa för bibehållandet af adelns representationsrätt. Härtill kommer att det är svårare för den ständigt allt talrikare delen at svenska adeln, som saknar personlig förmögenhet, än för andra obemedlade svenska medborgare av intaga en sjeltständig ställning vis-å-vis regerimgen, då den al börds fördomar ne tvingas in på den militära eller civila embetsvägen, hvarest den, enligt traditionell metod, esomofrast söker vinna befordran medelst relationer eller krumbugter för högsta vederbörande — att adelsmän vanligen från sin tidigaste uppfostran insupa frihetsfientliga åsigter och lära sig betrakta landets framåtskridande och folkuts deltagande i civilisationens förmåner med ovilja samt ait slutligen sjelfskrifvenheten utiesluter hvarje tänkbar garanti for representantens duglighet. Men om således ingenting talar för, men väl mycket emot det djertva töregitfvandet att de grundlagsstadganden, som lägga en fjerdedel at det svenska folkets lagstiftningsmakt och beskattningsratt i händerna på hutvudmännen for nägra hundrade tamiljer äro egnade att befrämja detta folks vältard, så måste man dock erkänna att de, som göra presteståndet till ett riksstånd, icke giva efter for dem i orimlighet. (Forts.)