a Riksdagen. Plena d. 12 November. Ridderskapet och Adeln. Ir Adlercreutz afsade sig sin plats såsom ledamot af lag-utskottet, och frih. Palmstjerna förtroendet att deltaga i talmanskonferensen. — Expeditions-utskottets skrifvelse till konungen med anhållan att utsätta dagen för sin och drottningens kröning under den tid dä rikets ständer äro tillsammans, samt rikets ständers kondoleansadress till H. M. enkedrottning Josefina, godkändes, och skulle dessa skrifvelser öfverlemnas genom landtmarskalken och talmännen. — De i förra plenum väckta motioner remitterades till vederbörliga utskott. — MNotioner väcktes af: grefve UCronhjelm, om pension åt aflidne kommendören vid K. M:ts flotta, Almlöts enka och barn; remitterades till stats-utskottet, Presteståndet. Rörande prosten Janzons motion om tillägg rörande lekmannaverksamheten och kolportörväsendet uti den nya författningen uppstod diskussion, ehuruväl i hufvudsaken alla talarne voro ense med motionären. Prosten Bergvall sökte tillbakavisa anklagelserna mot presterskapet för de rådande oredorna på det kyrkliga området samt ådagalägga nödvändigheten att sätta presterskapet i tillfälle att stäfja ofoget. Prosten Wahlander gjorde den anmärkmng, att då det heter i författningen, att det må ankomma på kyrkorådet, huruvida någon eger hålla religiösa föredrag inom församlingen, så innebär detta naturligtvis, att kyrkorådet skall ega förbjuda sådant, när det så pröfvar skäligt; men kyrkorådet kan icke förbjuda en sammankomst, om hvilken det icke vet hvarken när eller hvarest den hålles. Prosten Kjellström hyste betänkligheter i afseende på den föreslagna straffbestämmelsen. Kyrkorådet på landet kan icke utkräfva bötessumman utan att mälet drages inför häradsrätten och på sådant sätt fördröjes straffet i åratal och vinkelpredikanten bedrifver under tiden fritt sitt ofog; önskade derför någon straffbestämmelse, som kunde skyndsammare tillämpas. Prof. Sundberg instämde med prosten Wahlander, men tillade, avt förordningen bör bringas i öfverensstämmelse med kyrkolagens ännu icke upphätda föreskrift i afseende på predikanter af främmande religionsbekännelse, hvilka enligt kyrkolagen icke få predika utan särskild tillåtelse; och hvad religiösa sammankomster i städerna beträffar, yrkade han, att äfven till dem måtte utsträckas den nya polisstadgans föreskrift rörande tillställningar och sammankomster af verldslig art. Prosten Sonden instämde så mycket hellre uti prosten Janzons motion, som denna nära öfverensstämde med en redan 1853 väckt motion, den talaren nu liksom då gillaue, och han beklagade att icke denna redan för sex är sedan blet antagen, hvarigenom mycken oreda kunnat förebyggas, hvilken nu måhända aldrig kan redas. Dock trodde talaren, att den sednare delen af prosten Janzons mation rörande spridningen af böcker skulle, om dn antoges, sätta lagstiftningen på detta område i strid med tryckfrihetsförordningen. Slutligen anmärkte biskop Björck med stseende på de af prosten Kjellström uttalade betänkligheterna, att någon hänskjntning till häradstinget behöfde icke komma i fråga, utan mälet afgjordes af domkapitlet och böterna utkrätdes på exekutif väg. — Motionen remitterades till lagutskottet. D:r Säves motion om lönetur och löneförbättring åt före 1858 obefordrade skollärare förordades lifligt af doktorerne Gumelius och Ab. Nordström, prostarne Schram och Falck. Kyrkoherden Ternström uppläste i detta plenum sitt betänkande till det kongl. förslaget om religionsfrihetsförhållandena i riket. Han ansåg förslaget i dess helhet misslyckadt och oantagligt och framställde mot detsamma en mängd anmärkningar. Förslaget bar spär af religiös indifferentism och sympati med utlandet. Intet trämmande religionssamfund hade ännu begärt erkännande och stadgar at staten, men nu ville man inbjuda sådana dertill. Vår evangelisk-lutherska kyrka kallas i förslaget blott den svenska. Aftallen skola tilltaga; men om en egare af fast jord öfvergår till annan lära, skall man då beröfva honom hans egendom? De äktenskapliga förhållandena skola äfven föranleda oredor, som icke i förslaget förebyggas. Tiden för rättighet till öfvergång borde varit 21 och icke 18 års ålder o. s. v. D:r Sandberg klagade öfver de underslef, som bedritvas vid bränvins-minutering och utskänkning, och föreslog att inkomsterna af försäljnings-afgifterna skulle, sedan en femtedel blifvit afsatt till hushållnings-sällskapet, fördelas lika mellan stadsoch landtförsamlingen; att vid minutering af minst en kanna finge lemnas i högst 2 kärl och att vid utskänkning skulle varan förtäras på stället och icke få hemtas.