landet, torde vara tillräckligt att påpeka, hurusom Domkyrkoförsamlingens folkmängd redan nu uppgått till 20,000 personer, under det att de öfriga församlingarna snarare gå tillbaka än framåt i folkmängd. Domkyrkoförsamlingen måste delas; erkänner den ej sjelf behofvet deraf eller ryggar den tillbaka för kostnaderna, kan man vara viss om att i sista handen Kongl. Maj:t dömmer till delning. Kronhusförsamlingen är redan legaliter upplöst; Hospitalsförsamlingen skulle onekligen komma att vinna på bytet; det är då från Christine församling som det starkaste motståndet kan väntas. Man har dock intet skäl att förmoda att denna församlings medlemmar skola motsätta sig hvad rätt och billigt fordrar. Hvad den legala sidan af saken angår, bör man ihågkomma att Domkyrkoförsamlingen ursprungligen omfattat Stadens hela område, och det torde svårligen kunna bevisas, att rättigheten att sluta sig till den privilegieräde Tyska församlingen medfört någon befrielse från skyldigheten att deltaga i omkostnaderna för den Svenska kyrkans upprätthållande. Åtminstone har Stads-kassan byggt Domkyrkan (genom anslagna tolagsmedel) och än i denna dag draga Christine församlings medlemmar lika tunga i afseende på underhållet af Domprostehus samt hushyra åt Stadskomministern. Den Tyska afdelningen torde ej kunna begära bättre än att deras Pastor, enligt Kommitterades förslag, blir tillförsäkrad om en från staden i sin helhet utgående lön. (Tyskarnas andel i äganderätten till kyrka, pastorshus och kyrkokassa, bör också på något sätt betalas). Territorialfrågan är redan gammal och nog blir den åtskilliga år äldre, innan den hinner till slutligt afgörande. Godt vore emellertid om Domkyrkotörsamlingen nu fattade ett beslut som kunde läggas till grund för sakens vidare behandling. Tyska församlingen måste yttra sig i saken; likaledes Hospitalsförsamlingen; troligen ock Magistraten och Stadens Innevånare. Man torde dock komma snarare och kanhända säkrare till målet, genom att framställa ett förslag såsom sitt, och låta andra granska och jämka, än att i förväg inlåta sig i underhandlingar, hvarmed litet eller intet torde uträttas. Att Domkyrkoförsamlingen måste uppställa såsom ett oeftergifligt vilkor att Territorial-indelningen omfattar Staden i sin helhet, faller af sig sjelft. Med afseende på de olägenheter, som anses skola åtfölja territorialindelningens genomförande, vilja vi endast påpeka, att friheten att höra den predikant man önskar blir densamma som nu, att fullkomlig frihet bör kunna beviljas att till extra förrättning anlita prest vid annan församling, som dertill är villig. Det enda hvarifrån frihet icke kan medgfvas, är skyldigheten att hos församlingens Kyrkoherde göra alla anmälningar om dylika förrättningar och få de samma inregistrerade. (Den väsendtliga extra inkomsten för Kyrkoherden måste väl bestå i ersättning för det härmed förenade besväret). En annan skyldighet vore att bemöta presterna vid den församling, inom hvars område man bor, såsom ens lagliga själaherde. Flyttningarne från den ena till den andra församlingen, äfvensom från ett stille till ett annat inom samma församling, komma visst att göra åtskilligt besvär; dock icke större än det som nu skulle vållas ifall man ville ställa sig författningarnas tydliga föreskrifter till efterrättelse. Skall husförhörslängd uppsättas här, måste det ske hvarje år, i sammanhang med mantalsskrifningen, och det blir alltid lättare för hvarje särskild pastorsexpedition att för sin afskilda del af Stadens område upprätta en sådan längd, än att, såsom nu, omfatta hvarje hus inom hela detta område. Svårigheten af att upprätta husförhörslängder har gjort att man aldrig här anskaffat några sådana; men den oordning, som häraf uppstår, är för stor att kunna få fortfara. Emellan mantalsskrifningarna skulle ett par timmars samarbete hvarje vecka af samtliga pastorsexpeditionerna lösa alla svårigheter. Mera vore visst alt säga i detta ämne, man wi ha radan varit alltför vidliftima