oväntade i denna konsert gör ett obeskrifligt gripande intryck. Då instrumenterna tystna, önskar en af musikanterna med djup klar röst alla invånarne i de närgränsande husen: en god natt, en glad julhelg, och ett lyckligt nytt år. Londons medelklass, synnerligen de mindre betydande köpmännen, hysa en stor förkärlek för denna sed, och kalla med hänrycning denna musik för en himmelsk, och jag får tillstå att jag till en viss grad delar borgarnes i City naiva beundran. För trenne år sedan, då jag för första gången, utan att känna denna sed, klockan emellan ett och två på morgonen hörde musikens toner uppstiga utanför mitt fönster och klinga i den stilla klara natten, kunde jag icke förklara i hvilken drömmarens verld jag befann mig. Jag ville åter insomna, då den osynliga konserten åter började, fastän på något afstånd, ty vid hvart tredje hus gjorde musikanterna halt. I den mån tonerna aflägsnade sig antogo de en mera etherisk karakter, hvilket öfverensstämde med naturens stillhet, nattens frid och månens sköna glans. Jag lyssnade så länge jag var i stånd att kunna uppfatta en enda ton, och hela denna musik, hvilken förekom mig som en dröm, och försvann likt en vision, bar först en smältande harmoni, derefter ett svagt echo och slutligen ett intet. Londons musikanter och andra kringvandrande musici åtskilja sig från hvarandra endast genom vidsträcktheten af deras ströftåg. En bland de märkvär