Sardiniens militära förhållanden. Åt betryggandet af Österrikiska kejsarstatens italienska besittningar egnadejen af de utmärktaste fältherrarne, fältmarskalken grefve Badetzky, sin odelade uppmärksamhet, och redan en gång har denna stat varit i tillfälle att öfvertyga sig om den stora nyttan af hans mått och steg, hvilka hade ett dubbelt ändamål: att skydda riket emot ett yttre anfall och freda det för ett inre uppror. Dessa mått och steg måste fördenskull så tagas, att de uppfyllde båda fordringarne, och det om möjligt samtidigt; ty ingen italiensk stat kan med ringaste utsigt våga att anfalla Österrike, såvida den ej kan stödja sig på ett uppror i Lombardiet, och lika så litet har ett uppror utsigt att lyckas, om revolutionspartiet står ensamt för sig och icke är förbundet med en makt, som kan uppställa en tillräckligt stor krigshär. fn sådan inbördes förbindelse kan blott inträffa under förevänning af enhetssträfvande; ett republikanskt eller demokratiskt parti skulle, äfven om det erhölle en tillfällig hjelp för ögonblicket af någon makt, icke kunna påräkna detta bistånd längre än till dess den hjelpande makten afkastade masken och förklarade de gjorda eröfringarne såsom sin tillhörighet. Österrike har, såsom Italiens mäktigaste stat, för närvarande intet att frukta; blott om det öfverraskas kan fara uppstå. Milano ligger nära Sardiniens gräns och kan af Sardinien blifva öfverrumpladt, om ej Österrikes trupper äro koncentrerade; denna fara är för närvarande försvunnen, ty Österrikes trupper stå vid strategiska punkter nordvest, vester och sydvest från Milano; — en olycklig drabbning skulle, trots all hjelp från nägon annan makt, bringa Sardinien i Österrikes våld, såvida denna drabbning hölls i det ögonblick, då den förste franske soldaten beträdde Sardiniens mark. — Vi anföra dessa föregående reflektioner ur innev. års första häfte af den erkändt goda tidsskriften: Allg. Militairische Zeitschrift, von Trätzler, oaktadt de numera äro föråldrade, ty den situation, som här talas om, är numera förbi och en helt annan, till sina följder himmelsvidt skild, har intagit dess ställe. Då vi fortsätta att efter samma tidskrift redogöra för Sardiniens militära förhållanden, torde vi äfven på förhand behöfva fästa uppmärksamhet vid, att tidsskriften är tysk. Den i Turin utkommande , Rivista militare uppgifver landets befolkning till 4,145,705 personer och hären på krigsfot till 112,135 man med 18,757 hästar. Under fredstid räknar man 49,533 man och 7,562 hästar. Redan detta är ett missförhållande för en stat, hvilken icke som Preussen har ett landtvärn, utan måste af ekonomiska skäl permittera öfver hälften af sina soldater, oaktadt de finnas i rullorna. Detta är alltid ett dåligt skick, som endast ur financiell synpunkt kan försvaras; ty Sardiniens så mycket prisade hållning mot Österrike gör en betydlig här nödvändig för Sardinien. Hade det ingått en förtrolig allians med denna makt, så skulle ej en sådan behöfvas, ty emot Frankrike äro dess gränsor skyddade af höga berg, då deremot Po och Ticino ej ett ögonblick kynna hindra Österrike att infalla, om det ser sig nödsakadt dertill. Äfven står härens storlek i missförhållande till antalet af fästningarne; ty oberäknadt de fyra citadellerna, eger Sardinien 9 st. sådana, Turin, Genua, Gaoi, Tortona, Alessandria, Novara, Carmagnola, Coni och Cova och på ön Sardinien Cagliari, Sassari och slottet Rosa. Ett så stort antal fästningar behöfver en betydlig truppmassa till besättning, hvilken måste tagas ur den armet, som skulle tåga emot och slå fienden. Genom ett efter strategiska grundsatser ganska väl anlagdt jernvägsnät har man sökt höja landets förmåga att försvara sig och åstadkomma förbindelse emellan fästningarne, hvarigenom deras nytta förhöjes, och man har