rade anfall mot sina motståndare, som gåfvo lem vapen i händerna mot honom. Ins:s påstående att man, om de oss föreslagna ändrinsarna gjordes, skulle få en ny Luther, olik len gamle, som i Guds kraft med. Guds ord slog ned påfvens makt och regemente i många änder, är en uppenbar orimlighet, ty hvarken Guds kraft eller Guds ord lågo till grund för dessa utfall mot det romerskt -katolska ;resterskapet. Ins. frågor: om Luther -kule tillåtit sig ett sådant språk som herrar Bernhard, Djunkowsky m. fl. ännu i denna tid föra mot vår kyrka, derest i den romerska kyrkan brunnit det ordets ljus, hvaraf vi nu röjdas? Meningen af dessa dunkla ord är ej lätt att fatta. Hade ordets ljus brunnit i den romerska kyrkan så hade ju Luther aldrig skiljt sig från densamma. Ingår det i ins:s förutsättning att Luther sjelf skulle varit katolskt sinnad, så besvaras frågan bäst senom dennes eget yttrande om sin sinnesstämning i sina yngre år, då han säger, att han varit färdig att döda dem, som med ett ord vägrat påfven hörsamhet. Då våra anmärkningar icke varit riktade mot någon enda punkt i den lutherska bekännelsen utan endast mot reformatorns privatmeningar, som hvarken äga stöd i bibeln, erfarenheten eller förnuftet, så visar ins:s uppträdande mot oss att en lutherskult verkligen existerar i Sverge. Vi hade förmodat att vördnaden för den utomordentlige lärarens minne icke skulle hafva något att invända mot borttagandet af den menskliga skröplighetens spår ur hans skrifter och vi hoppas ännu att detta i de allraflesta fall måtte vara förhållandet. Ins. anför slutligen såsom skäl för de ifrågavarande postillornas bibehållande i oförändradt skick Luthers önskan att testamentet, som han sjöng och skref, måtte bli oförändradt. V ..., den sednare insändaren i HandelsTidningen har ansett detta skäl vara af den vigt att han förklarar sig emot de ifrågavarande meningarnas uteslutande ur postillorna, men tillstyrker att de måtte beledsagas af noter, som kunna göra dem oskadliga. Enligt vår tanka bör man göra afseende på andemeningen i dylika förordnaden och icke på bokstafven. Det testamente, som Luther önskade oförändradt måste ha varit de ord, som uttryckte hans religiösa öfvertygelser och icke hans tankar i ämnen af underordnad vigt. Vi kunna derföre icke frångå vår redan uttalade åsigt om behofvet utaf en upplaga af dessa skrifter, hvari ej de af oss påpekade, förargelseväckande meningarna och uttrycken förekomma.