år bäst de gitta och kunna. Och till dem, som af brist på passande kläder — eller af blygsel öfver etti vilda utsväfningar tillbragdt if — eller af olust för en lära, af hvilken de vänta sig den mest förkrossande stränghet, åta afhålla sig från att besöka kyrkorna, tränger sällan om någonsin en stråle af det oudomliga ljuset. Ty de lejdä herdarna finna det alltför besvärligt att i likhet med deras Mästare söka efter de förvillade fåren, de anse sig ha nog att göra med att hålla någorlunda reda på den tama hjorden. Man torde invända att om presterna handlade annorlunda, skulle de göra intrång i den personliga friheten, att det ligger i protestantismens anda att ej påtruga någon en religiös öfvertygelse etc. Ehuru vi icke underkänna den vigt dessa anmärkningar kunna äga, tro vi att en nitisk predikant kan härutinnan gå tillväga på ett sätt, som leder till målet utan att träda denna personliga frihetens rätt för nära. Englands och Amerikas kringvandrande predikanter ha gifvit de vackraste bevis härpå, och pastorn i härvarande domkyrkoförsamling D:r Wieselgren har börjat följa deras exempel på ett sätt, som lofvar all framgång. Redan förliden sommar sökte han att samla till gudstjenst i domkyrkan söndagsaftnarna dem af församlingens medlemmar, som icke blott af skäl, vi ofvan antydt, utan äfven af de härvarande kyrkornas bristande utrymme afhållits från att bevista någon gudstjenst. Men då denna plan misslyckades, ithy att icke de väntade åhörarna infunno sig, beslutade han att i år uppträda i sjelfva grannskapet af de fattigare qvarteren, neml. vid slutet af nya alleen icke långt från den s. k. Bierhalle. Redan i sondags kl. sex e. m. höll han derstädes ett föredrag, såsom vanligt fullt af kristlig inspiration, inför nära tretusen personer af alla stånd och vilkor. Om farhågor för några störande afbrott från folkhopens sida existerat hos en eller annan, befunnos de vara ogrundade, ty den talrika folkskaran afhörde predikanten under tystnad och med betydelsefull uppmärksamhet, hvilket länder såväl honom sjelf som åhörarna till heder. De ha funnits, somj sett i denna gudstjenst en demonstration mot folknöjena vid Pustervik. Vi hålla före att denna förmodan saknar all grund, ehuru domprost Wieselgren i likhet med hvarje annan vän af arbetsklassen måste önska att densamma ägde tillfälle till ädlare förströelser än de ifrågavarande, hvilka länge drabbats af offentligt och enskildt ogillande, såsom varande både ruinerande och demoraliserande. Då sabbaten enligt vår lära ej blott är inrättad för Ordets hörande och läsande utan äfven for arbetsklassens vederqvickelse, från veckans mödor, torde det ej kunna anses opåkalladt om vi framhålla åvägabringandet af en parkanläggning för de mindre bemedlades räkning såsom en värdig uppgift för kommunen och de enskilta. Inträdesafgiften till trädgårdsföreningsfältet är för högt tilltagen för den lägre folkklassen, och gångarna derstädes rymma dessutom icke ett större antal promenerande än dem, som redan nu infinna sig derstädes om söndagsaftnarna. Härigenom skulle domprost Wieselgrens i hög grad prisvärda bemödanden för arbetarnas förädling utan tvifvel underlättas, och de skulle mindre lätt låta förleda sig till dessa för kropp och själ förderfliga dryckeslag, hvarigenom de icke blott ohelga sabbatsaftonen utan äfven för den näst följande dagen bli oförmögna till arbete. Firandet af frimåndag har, tyvarr, på ett oroväckande sätt gripit omkring sig i Göteborg under den sista tiden, och om domprost Wieselgrens följande föredrag komma att göra något afbräck deri, skall staden komma i ännu en tacksamhetsskuld till honom.