dör af svartsjuka. Derföre sökte jag att qväfva min egenkärlek och icke bli svartsjuk på henne. Men för att kunna göra det måste jag låta bli att älska honom. Han skulle lätt ha vunnit min kärlek om han velat, ty jag hade af naturen ett kärleksfullt sinne och var van att uppfylla mina pligter. Men jag borde haft en gemål, som ägt sundt menniskoförstånd, och det saknade denne. Storfursten Peter roade sig med att leka med dockor och lät inrätta en marionettheater i sitt rum. Han borrade hål i dörren för att se på kejsarinnan, som gatt till bords med sin gunstling Rasumowsky. Han lät kalla dit tjenstfolket för att deltaga i detta nöje. När kejsarinnan erfor detta skälmstycke kallade hon storfursten en dum pojke, som hade brustit i aktning för Herrans Smorda. Katharina hade visat den klokheten att ej titta i hålet. Vid min ankomst till Moskwa hade storfursten tre hofbetjenter vid namn Tschernitscheff, som vorc söner af gardesgrenadierer, som befordrats till löjt. nanter, emedan de satt kejsarinnan Elizabeth på thro. nen. Dessa trenne män fästade Katharina vid sig och en af dem, Andreas, tyckes ha stått särdeles vä hos henne. Peter spelade ofta violin. Elisabeth förde det unga äkta paret med sig till Estland och inqvar terade det i nejden vid Reval i tält eller i smutsigt bondstugor; och en gång uppslogs Katharinas bädd så att den stod midt i en vattenpöl. Under det hor hade bröstlidande och blodspottning, förklarade Pete